Bokebackens
kultursida

Lästips

Underhållande latinpropaganda

För att bli läsvärda kräver historiska romaner fackkunskaper, stilkänsla och en spännande intrig. Berättelsen får gärna vara kryddad med lite humor som behövs för att avdramatisera ämnet och göra personerna mer levande. Alla dessa kriterier uppfyller Ann-Mari Jönssons Silverbrevet i rikt mått. Hon är professor i senantikens latin och bestämde sig för decennier sedan att skriva en roman, påbörjade ett manus men gav upp. Först när hon långt senare kom på att kombinera latinet med en fiktiv lärjunge till Carl von Linné och idén att i romanform försöka dra en lans för detta ”döda” språk lossnade skrivandet. Handlingen är en halsbrytande mix av familjeförvecklingar, dråpliga akademiska interiörer och latinpropaganda på gränsen till nördighet, men det är bitvis fruktansvärt roligt.

Den unge Espen, son till Espen Trondssen, präst i Bergen, anländer till Uppsala för att läsa botanik, umgås med några av Linnés studenter och mest kända lärjungar, förälskar sig i Linnés dotter Lovisa och skriver en avhandling om en lökväxt i den heliga Birgittas klosterträdgård i Vadstena. För att de unga ska få gifta sig måste Espen nämligen först avlägga sin examen, på den punkten är pappa Linné mycket bestämd. Lökväxten är emellertid mest en förevändning för att Espen att få utlopp för sitt brinnande intresse för latinsk grammatik och då särskilt förekomsten av quod-satser, ”att”-satser i den heliga Birgittas uppenbarelser. Han vacklar mellan botaniken och latinet vilket Linné inte gillar, annars blir han genast mycket omtyckt av familjen och får bo i en vindskupa i professorsbostaden.

Espen är en fridsam och lojal natur och plågas av den fräcke Thunberg (som så småningom efterträdde Carl von Linné på lärostolen). Modiga Lovisa tillrättavisar den fjäskande strebern genom att döpa hans art till Homo pica med beskrivningen insipiens malaque, alltså en dum och elak människoskata som alltid känner behov av att pika andra. Rasande flyr Thunberg från bordet.

I ett brev till fadern nämner Espen i förbigående att en fru Trissé sover i hans säng. Pappa prästen blir mycket upprörd och kräver omgående en förklaring. Han hotar med det värsta straff som kan drabba Linné, nämligen att föreslå det norska biskopsmötet att trycka 2 000 exemplar av Siegesbacks kritik av sexualsystemet att delas ut bland ungdomen efter söndagspredikningarna. Denne Siegesback är ett rött skynke för den lätt paranoide Linné eftersom han är en av de som står i vägen för blomsterkungens vetenskapliga revolution. Fru Trissé är alltså en katt. I verkligheten lever och bor hon i nutid hos författaren själv.

En smått surrealistisk middag i professorsbostaden med en vrålande grobian till svärson (han fanns i verkligheten) och en höggradigt berusad landshövding bryter av den akademiska värdigheten. Hustrun Sara Lisa reder upp saken med den säkra rutin hon förvärvat som matmor och kurator för generationer av studenter hos familjen.

Bokens mest underhållande kapitel är dock skildringen av Espens disputation för magistergraden. Birgittas lökar i alla ära, men det är bara en täckmantel för Espens egentliga ärende. Författaren måste ha haft kungligt roligt när hon fejkade ihop titeln: ”DE ALLIO URSINO SANCTAE BIRGITTAE, en utredning om vår saliga Moder Britas lök i Vadstena, varvid lökens ursprung, släktskap, användning &c, utförligt behandlas – med en exkurs, där quando i Messenii Chronologica Sanctae Birgittae) utreds av Espen Espenssen, norrman”.

”Busen”, docent Johannes Busenius, har utsetts till förste opponent och ville underkänna avhandlingen med hjälp av ett brev från Vatikanen. Det är nära att disputationen totalhavererar då språkprofessorn Ihre skyndar till Espens hjälp. Han avslöjar att brevet är förfalskat. En kardinal vid påvestolen skulle aldrig skrivit en ackusativus cum infinitivo utan en quod-sats. Brevskrivaren har missat tusen års språkutveckling. Det är lika glasklart som subtilt roligt!

Ett annat humoristiskt påhitt är att Espen redan i inledningskapitlet, då som åldrad kardinal i Rom, skriver till Erasmus Darwin, Charles Darwins farfar. Fast det är ytterst farligt att i hans ställning uttrycka denna hädelse måste han meddela sin upptäckt att jorden måste vara miljarder år gammal. Bibeln ord stämmer inte. Beviset finns i tredje boken av Birgittas uppenbarelser. Men sprid inte detta utanför familjen Darwin och säg inget till Linné. Han skulle hata mig mer än sin ärkefiende Siegesback, varnar Espen.

Allt är inte på skoj utan Silverbrevet kan läsas på olika sätt. Linnés ängsliga attityd till sina konkurrenter, hans med åren växande tvivel, ”ett helt annat system än mitt behövs”, hans ambivalenta förhållande till kyrkan, hans dåliga samvete för att ha skickat sina lärjungar i döden, studenterna som skrattar åt hans skämt, men smyger sig ut när han blir för självupptagen. Sådant har beskrivits i litteraturen förut men knappast med samma inlevelse.

Ett slutackord i moll dröjer sig kvar efter läsningen. En åldrad Linné blir alltmer ödmjuk. ”Den världsliga äran är som en flyktig vind”, ”det kommer en dag då framgångar inte längre betyder något”.

Lovisa fick aldrig sin Espen, men ser filosofiskt på förlusten: ”Jag är nöjd med att ha fått följa med en bit på din livsvandring.”

Lyckas författaren i sitt uppsåt att intressera läsaren för latinet? Ja, hon lär oss ad fonta, man ska alltid gå till källorna.

ULF IVARSSON

23 maj 2019

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.