Bokebackens
kultursida

Ljusa och mörka minnen
från åren som skeppsgosse

Manne Asperud hade både mörka och ljusa minnen från Skeppsgossekåren. Det största äventyret var långseglingen med flygplanskryssaren Gotland. Foto: Torkel Ivarsson

Den unge Manne Asperud hade tur. Trots svår konkurrens fick han en elevplats i Skeppsgossekåren och slapp den svåra arbetslösheten på 1930-talet. Men det var med kluvna känslor han nästan 70 år senare berättade för mig om åren i flottan. Han gillade utbildningen och upplevelserna till sjöss men pennalismen var utbredd. ”Kaninerna” trakasserades av äldrekursarna.

Det var under mitt arbete med boken om Erik Dahlin, arbetargrabben från Borås som stupade som Waffen-SS-soldat i Ukraina, som jag intervjuade Manne Asperud och Erik Lundén, två av Eriks kamrater i Skeppsgossekåren. Erik straffade ut sig och honom lämnar vi för den här gången.

Skeppsgossekåren hade en lång tradition, den bildades redan 1685. När Manne Asperud skrevs in som elev i december 1933 sjöng kåren på sista versen, den lades ner sex år senare. Utbildningen hade från början bedrivits i Stockholm, Göteborg och Karlskrona, under senare tid i Karlskrona och Marstrand. I Karlskrona, där Manne Asperud och Erik Lundén tjänstgjorde vid 2. skeppsgossekompaniet, bodde pojkarna i 30-mannalogement i den byggnad som nu är marinmuseets. Teori och praktik varvades, skeppsgossarna satt i skolbänken under vinterhalvåret och gick till sjöss under sommaren. Som mest innehöll läroplanen tolv ämnen, både militära och civila. Under 1930-talet seglade kåren på tre fartyg, Jarramas, af Chapman och Najaden. De två förstnämnda nu museifartyg i Karlskrona och Stockholm; af Chapman fungerar dessutom som vandrarhem och är en välkänd silhuett vid Skeppsholmen. Najaden låg länge som turistattraktion i Halmstad men har nu, till halmstadbornas förargelse, norska ägare och har försvunnit från stadsbilden.

Utbredd pennalism

Pojkarna skrev på för hela nio år, först tre år i Skeppsgossekåren, varefter de vid 18 års ålder blev karlskrivna, som termen löd, och därefter tjänstgjorde de i sex år i Sjömanskåren, varifrån flottan rekryterade sina blivande underbefäl och underofficerare.

Manne betecknade sig stolt som Söderkis. Han växte upp på den tiden när stadsdelen befolkades av arbetarfamiljer. Det var ont om jobb i början av 1930-talet och han hade tur som i skarp konkurrens fick en elevplats i Skeppsgossekåren i Karlskrona. Mycket tidigt i intervjun kom Manne in på den utbredda pennalismen. Kåren var indelad i tre årskurser: Kaniner, flagghanar och gamla grabbar. De senare kunde behandla de yngre eleverna som de önskade. Manne tog flera exempel på denna ”kamratuppfostran”, exempel som fortfarande sved i hans själ. Det handlade om att passa upp på de äldre pojkarna och rätt ofta ren misshandel.

Pojkarna hade inte mycket fritid. Även lördagen var intecknad, med puts och städning, och på söndagen kommenderades de till gudstjänsten i Amiralitetskyrkan. Livet på segelskeppen var också hårt. När hundra skeppsgossar skulle samsas på Najaden – en av världens minsta fullriggare – blev det trångt. Pojkarna sov i fyratimmarsskift i obekväma hängkojer och fick dela på två toaletter. De lägre befälen var hårda. ”Trött och hungrig var man ju jämnt men det fanns en tunna på trossbotten med tjockt, hårt knäckebröd och den fick vi ta ur dygnet runt”, berättade Manne. Snart balanserade han de mörka minnena med några ljusa. Han trivdes bra med den civila utbildningen som motsvarade realexamen och han kunde fortfarande signalera hela alfabetet med flaggor. Han fick också sitt lystmäte av idrott och segling med mindre båtar och han gillade trots allt livet till sjöss.

Strandhugg på Madeira

Hela sommaren 1934 kryssade Najaden omkring i Östersjön och besökte Visby, Helsingfors, Danzig och Kiel. Två somrar senare deltog Manne i en riktig långsegling men nu med flygplanskryssaren Gotland (försedd med pontonförsedda plan som startades med katapult och efter uppdragen vinschades upp på däck). I sin dagbok beskriver han lyriskt strandhuggen på Madeira och Teneriffa och därefter Karibiens öar. De exotiska namnen passerar revy : Barbados, Kingston, Vera Cruz, Havanna med flera. Skeppsgossarna deltog i karnevaler; de gjorde expeditioner i djungeln där de såg krokodiler, papegojor, apor och fladdermöss; de badade i kristallklart vatten; de drack rom och roade sig. Manne tackar i sin dagbok marinledningen som gjort detta fantastiska äventyr möjligt.

Han lade in om avsked 1937. Under kriget tjänstgjorde han både i handels- och örlogsflottan. Han gick på malmtraden från Oxelösund till Tyskland och han mönstrade på Romulus, en av de italienska jagare som Sverige köpte för att förstärka flottan, ”ett uselt fartyg”, kommenterade Manne Asperud. Efter kriget startade han en livsmedelsaffär i Stockholm och höll kontakten med Skeppsgosseföreningen till den lades ner i början av 2000-talet. Då fanns inte många kvar i livet av de gamla skeppsgossarna.

Sträng disciplin

Liksom för Manne Asperud och många andra blev Skeppsgossekåren under de svåra åren på 1930-talet räddningen för den unge Erik ”Ludde” Lundén. Han hade en mer positiv syn på tjänsten än Manne Asperud fast han medgav utan omsvep att disciplinen var mycket sträng och att pennalism förekom. Han visade hur det kunde gå till, höll upp två fingrar i luften: ”När du ser din förmans klyka skall du genast i den dyka!”. Det vill säga att ”kaninen” skulle stoppa in näsan mellan äldreelevens fingrar, varefter denne vred till. Ludde tyckte ändå inte att han mått illa av de hårda tagen: ”Det fanns många gedigna underofficerare och lärare som var föregångsmän och som vi såg upp till”, sade han eftertänksamt. Ludde blev karlskriven och korpral 1938. Han gjorde beredskapstjänst på flygplanskryssaren Gotland och pansarskeppet Gustav den V, men satsade sedan på en civil karriär, först vid Solnapolisen därefter i 32 år i brandkåren, ett yrke som han älskade. Vi gick ut på balkongen för att ta några bilder. Ludde log och skämtade. Han hade uppenbart en positiv livssyn och var mycket road av mitt intresse för den Skeppsgossekår som trots en del förtretligheter hade en så stor plats i hans hjärta.

En dag i juli 2002 promenerade jag på Najadens däck där hon ännu låg förtöjd vid Slottskajen alldeles i centrum av Halmstad. Mina guider Gösta Carlsson och Nils-Arne Pålsson tillhörde föreningen Najadens vänner och visade mig med glädje runt i fartyget. De berättade att efter nedläggningen av Skeppsgossekåren tjänade Najaden först som logementsfartyg , och bogserades därefter till Torekov för att fungera som spärr i hamnen. Det vackra segelskeppet blev illa åtgånget men rustades sedan i flera omgångar och flyttades till Halmstad. Det kändes speciellt att besöka det fartyg där en gång Manne Asperud och Erik Lundén tjänstgjorde som unga pojkar. Jag förundrades över hängkojerna, provsatt matplatsen och ställde mig på rorsmans plats med den fina kompassen i sitt hus av mässing framför mig. Gösta Carlsson, iförd vit uniformsmössa, slog två slag på skeppsklockan och vi var i tanken tillbaka till Najadens och Skeppsgossekårens storhetstid.

TORKEL IVARSSON

8 januari 2021

Erik Lundén hade en positiv livssyn och mindes med glädje åren i Skeppsgossekåren. Här får han hjälp att knyta slipsen av Lisbeth Dahlin vars farbror Erik Dahlin också var skeppsgosse. Foto: Torkel Ivarsson

Skeppsgossar på kalas. Bilden påminner starkt om den klassiska Skagenmålningen i Göteborgs konstmuseum. Foto: Manne Asperud

Najaden var ett av Skeppsgossekårens fartyg. Den vackra fullriggaren låg länge som turistattraktion i Halmstad men har nu norska ägare. Foto: Torkel Ivarsson

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.