Lästips
En kämpande skolsköterska
På 1970-talet gick en våg av gräv-där-du-står-böcker genom Sverige. Det började med Görans Palms ”Ett år på LM” som handlar om Palms första riktiga kontakt med arbetarklassen och den omvärdering av vänsterstereotyper han tvingas till. Mest känd i genren är väl Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Det var bibliotekarien vid Karlskoga stadsbibliotek, Lola Näsman, som uppmuntrade Ekelöf att skriva om sitt liv från ett underklassperspektiv. I samma bruksort tjänstgjorde samtidigt Sigrid Tallmo i många år som distrikts- och skolsköterska. Generationer av skolbarn fick vaccinationer och blev hälsoundersökta av henne. Föga visste vi då att hon utkämpade en svår kamp både i yrket och i privatlivet.
Ställd inför orättvisor och mobbning reagerade Tallmo med empati och rak rygg Det kunde gälla hennes man, som var konstruktör i Bofors, den begåvade sonen, som vantrivdes i en klass med för låga krav eller elever med problem. En del chefer i vapensmedjan var fullkomligt inkompetenta och Tallmo drar sig inte ens för att söka upp den mäktige disponenten på berget för att få svar på sina frågor om hur hennes man kunde behandlas så illa som skedde. Samtidigt utkämpar hon en strid för bättre arbetsvillkor – hon har till att börja med ensam ansvaret för 1.500 skolbarn i kommunen.
Men det hettar till ordentligt först när Tallmo börjar ifrågasätta rutinerna för polioympningen och TBC-proven. Det visar sig att skolsköterskorna i länet inte fått den tilläggsutbildning som är nödvändig och dessutom sköts inte registreringen ordentligt vilket gör att föräldrar inte vet hur många sprutor barnen har fått. Detta var allvarligt rent medicinskt sett. Tallmo driver utan att tveka sin sak ända upp i regeringen och justitieombudsmannen. Nu upptäcker hon hur ihåligt rättssamhället kan vara. Myndigheterna skyller på varandra och JO avvisar kritiken med några till intet förpliktande fraser. Olof Palme svarade trots flera påstötningar aldrig på breven från Karlskoga.
Tidningar, radio och TV är först öppna för skandalen, men tappar snart intresset.
Sigrid Tallmo fick genom Författarförlaget och projektet Liv i Sverige chansen att berätta sin historia och gör det på ett medryckande sätt i boken ”Nubbhålet”, som kom 1978. Framställningen genomsyras av solidaritet med samhällets svaga. Tallmos idéer går tvärtemot gängse uppfattningar om hur man ska ta hand om elever som skolkar, sniffar och stör ordningen. Hon undersöker hemförhållandena och då visar det sig att problemen måste lösas med andra metoder än hårda tag och bestraffningar. Särskilt gripande är några av hennes fallbeskrivningar, som också i vissa fall slog an på hem- och skolaföreningar där hon delvis lyckades vända en konservativ opinion.
Nubbhålet är befriande att läsa. Den är konkret, saklig och engagerande, men framförallt skriven av en som stod mitt uppe i verkligheten och aldrig gav upp, även om det sånär kostade henne livet. Styrkan i Tallmos skildring är den direkta iakttagelsen, skärpan i alla detaljer. Här är det inte frågan om en medelklassförfattare på tillfälligt besök som i litterär form ska skildra eländet utan en självuppoffrande medmänniska med en klar uppfattning om vad som bör göras.
Läs boken här: http://www.nisus.se/nubbhalet
ULF IVARSSON
2013-10-01