Bokebackens
kultursida

Lästips

Lotsarna kritiska mot
tyskvänlig neutralitet

Krigsskildringar väller över oss. De är en till synes outtömlig inkomstkälla för bokförlagen och ständigt efterfrågade bland läsarna. Personligen orkar jag inte längre plöja igenom tegelstenar om första världskriget, katastrofen i Stalingrad eller anfallet mot Pearl Harbour. Numera läser jag hellre om dem som blev kvar hemma än om stora pansarslag. Alla betalar ju ett pris, inte bara frontsoldaterna. Min farmor mindes hur osolidariska bönder 1914-18 passade på att tjäna extra på sin potatisodling istället för att lämna skörden till myndigheterna. Vi fick leva på rovor, brukade hon bittert säga. Även andra världskriget blev fyllt av umbäranden. Familjens män var inkallade i åratal och ersättningen så mager att den knappast räckte till. Småjordbrukare i släkten bistod med en del livsmedel.

I denna tid utspelar sig Bo Elis Magnussons dokumentära roman Han sprang åt fel håll, utgiven av BenTarz Books. Handlingen kretsar kring lotsfamiljerna på Häradskär längst ute i Gryts skärgård mellan Valdemarsvik och Västervik på östkusten. Sommaren 1942 börjar det bli livsfarligt att lotsa konvojerna. Trafiken med malmlastade båtar till den tyska krigsindustrin sågs inte med blida ögon av Stalin som beordrade ubåtskrig mot transporterna. Ett dussintal fartyg sänktes och 55 svenska besättningsmän följde dem i djupet. Lotsen Albert Sjögren förolyckades när S/S Liljevalch torpederades den 18 augusti. Denna händelse utgör kulmen i berättelsen. Fartyget var lastat med 10.000 ton järnmalm från LKAB i Luleå med destination Rotterdam, som då behärskades av tyskarna.

Författaren har gått grundligt tillväga. I sin ungdom hörde han av sina föräldrar talas om dramatiken på Östersjön. Pappan var nämligen lots och arbetskamrat till Albert Sjögren. Han ville helst inte tala om tragedin utan det var framförallt genom mamman som sonen fick veta något. Denna muntliga tradition har författaren sedan kompletterat med ett grundligt studium av tidningsartiklar, lotsdagböcker och speciallitteratur om de ryska ubåtarnas framfart i Östersjön. Lotsarna var välutbildade med sjöbefälsexamen och många år i handelsflottan. Deras stolthet över yrket lyser fram. Man ställer upp för varandra även om det innebär ett extra pass i hårt väder.

Höga officerare och chefer i lotsverket tycks inte veta lika mycket om verkligheten. Amiralen kräver att lotsarna ska se till att handelsfartygen hälsar på eskortfartygen enligt flottans regler. Skrivelsen kastas med en irriterad kommentar. Det gör lotsarna också med en värdelös flytrock av kapok, som sjunker av sig själv efter en stund i vattnet.

Sonja och Elis Magnusson är nygifta och bor i ett rum och kök. Beskrivningen av den enkla inredningen och ett myller av tidstypiska detaljer skapar autenticitet. Möblemanget är spartanskt. Ett par sängar, ett hemsnickrat blåmålat köksbord, en bokhylla tillverkad av en sockerlåda. Prydnadsföremål från ett sjömansliv – brasilianska tavlor gjorda av fjärilsvingar, elefanter i ebenholts, askfat som det står Hollywood på. I köket förvarar Sonja socker, kaffe, mjöl och havregryn i porslinsburkar. Hon ser till att det alltid finns rena och välstrukna dukar på bord och bänkar. En bild som säkert känns igen av äldre läsare med minnen av efterkrigstiden, innan moderniseringen av Sverige tog fart på allvar.

Stegvis bygger författaren upp spänningen genom att varva kapitel om familjernas vardagliga sysslor med ögonblicksbilder av verksamheten på S/S Liljevalchs kommandobrygga och spännande avsnitt om hur ubåtskaptenen Gristsjenko manövrerar för att avfyra sina dödliga cigarrer. Striden betraktas alltså även ur sovjetisk synvinkel. ”Ubåtarna är som utsvultna rävar som försöker ta sig in i en hönsgård.” Men de var ute på rena självmordsuppdragen. Först gällde det att smita igenom de tysk-finska mineringarna i Finska viken och sedan smyga sig på konvojerna utan att bli upptäckta av den svenska flygspaningen. Ryssarnas byte blev totalt ett 20-tal fartyg, men till priset av minst tolv sänkta ubåtar och över femhundra dödade matroser. På välkänt ryskt manér förnekades naturligtvis attackerna.

Bröderna Sjöholm var osams om lotsningens betydelse. I andra riktningen skeppades kol, som Sverige verkligen behövde. Men ”utan Sveriges hjälp skulle tyskarna inte kunna fortsätta sitt krig. Och du Albert är med och ser till att malmleveranserna kommer fram. Och blir till kanoner och stridsvagnar”, utbrister storebror Manne. Något låg säkert i det. Det är svårare att värdera de misstankar som fanns bland lotsarna på Häradskär om att svenska marinen avsiktligt lät bli att bekämpa sovjetiska ubåtar. Det är en mycket känslig fråga som väcks i Han sprang åt fel håll, nämligen om den svenska marinens taktik. Lotsarna är förvånade över att eskortfartygen går inne i konvojen eller mellan konvojen och svenska kusten istället för att skydda mot angrepp från havet. Ubåtskaptenen Lisin märkte inga sjunkbomber när han sänkte M/S Luleå den 11 juli. Marinen hävdade att man fällde minst 50. Elis Magnusson bevittnade händelserna från bryggan på S/S Polcirkeln och var säker på att eskorten fällde sjunkbomber där det inte fanns någon ubåt. Ett tänkbart motiv skulle kunna vara att Sverige inte ville hamna i krig med ryssarna. Om Sverige å andra sidan skulle vägra att exportera malmen fanns nog en viss risk för tysk ockupation. Bo Elis Magnusson låter det storpolitiska grälet ebba ut. ”Omoralen är väl vad vi får kosta på oss för att kunna gå torrskodda”, säger Manne lakoniskt.

Boken är full av detaljer som med åren fått ett alltmer nostalgiskt skimmer över sig. En förnäm Stockholmsdam i kjol och dräktjacka och tunna, högklackade snörkängor luras av de klassmedvetna lotsfruarna att snubbla i de värsta klippskrevorna. Barnen växer absolut inte upp i nöd, framförallt inte känslomässigt, men något materiellt överflöd är det inte frågan om. Fyraåriga Barbro Magnussons käraste leksak är en sliten tygdocka. Tändkulemotorn i lotsförman Gunnar Åmans kutter ger ifrån sig orgelbundna rökringar. Kaffet är ransonerat och ersätts med surrogat på cikoria och maskrosor.

Nöjeslivet på Häradsskär är opretentiöst. En höjdpunkt är när Lapp-Lisa underhåller lotsarnas och fyrfolkets familjer och den trupp signalmatroser som förlagts på ön. Sonja oroar sig för hur de unga inkallade ska bete sig. ”Dom kommer att reta gallfeber på Lapp-Lisetanten, ropa skål och tjosan och göra sig lustiga.” Men hon kan andas ut. Ögonen tåras på de annars så sturska beredskapssoldaterna när Lapp-Lisa framför sitt stora örhänge, ”Barnatro”.

Av 39 ombord var det bara sju som överlevde när S/S Liljevalch sänktes. En av dem berättade senare att Albert Sjöholm rusade ut mot styrbords bryggvinge för att undkomma explosionerna. Slumpen gjorde att det var åt fel håll. Hade han istället sprungit åt babord hade han kanske klarat sig.

ULF IVARSSON

4 april 2020

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.