Bokebackens
kultursida

Lästips

Nabokovs familj flydde
från oktoberrevolutionen

En av de första minnesföremålen som den ryske författaren Vladimir Nabokov lyfter fram i sina memoarer är en sliten resväska i läder, full med skråmor och skavanker. Resväskan var det enda som familjen fick med sig 1917, då de måste fly revolutionen i Ryssland. Han var då 18 år. Familjen hade i all hast packat de värdesaker som rymdes i väskan, för bara det som man själv kunde bära kunde man ta med sig. Efterhand måste värdesakerna avyttras för att familjen skulle klara uppehället och nu hade författaren bara skalet kvar som minde om hans ungdomsår i S:t Petersburg. Det skalet kom han att spara livet ut.

Både översättaren och författaren redogör i var sitt förord för bokens tillkomst. Tala, minne skapades nämligen mellan åren 1951 och 1966, först genom att författaren sammanfogat tidigare publicerade artiklar om hågkomster från åren mellan 1903-1940. Därefter gjorde författaren kontinuerligt rättelser, tillägg eller strykningar i senare upplagor eller översättningar. Resultatet är att texten löper lekande lätt och underhållande. Här är det kanske också på sin plats att ge översättaren Lars Gustav Hellström ett erkännande.

Nabokov hör till den grupp av författare, som trots att de haft en stor produktion blivit berömda för endast en enda bok. I det här fallet Lolita, som skildrar relationerna mellan en exilförfattare och hans tonåriga styvdotter. Boken förorsakade stor uppståndelse i det pryda USA och klassificerades som skandalös, vilket bara underblåste ryktesspridningen (och marknadsföringen). Resultatet blev en kultbok som alla hemmafruar på 1950-talet hade på sin bokhylla. Självklart gjordes det en film av Lolita med flera toppskådespelare i huvudrollerna. Och självklart gjorde genombrottet Nabokov ekonomiskt oberoende.

Grovt sett indelar författaren sitt liv i fyra delar: 20 ungdomsår i Ryssland, 20 år som exilförfattare i Europa, delvis med tillhjälp av ett så kallat ”Nansenpass” som gav bäraren en identitet men inget hemland, 20 år i USA och slutligen de sista åren åter i Centraleuropa. Tala, minne behandlar endast de två första perioderna i författarens liv.

Guvernant en självklarhet

Under barndomen växer Vladimir Nabokov upp i en priviligierad adlig miljö på godset Vyra utanför S:t Petersburg och eget stenhus inne i stadskärnan som hans farfar låtit bygga 1885. Modern översköljer den något sjukliga pojken med omsorg och presenter. Tjänstefolk och guvernant hörde till självklarheterna. Allt grusades i och med ryska revolutionen. Familjen flyr söderöver mot Krim, för att därifrån ta sig till London. Under färden stöter de ihop med en av sina bekanta, general Kuropatkin som 1904 fått befälet över de ryska styrkorna i kriget mot Japani. Nu hade han maskerat sig till trashank för att undgå upptäckt. Inte bara överklassen utan också den tidigare arméledningen svävade i livsfara och måste fly brådstörtat.

I kejsartidens Ryssland kunde en adelsfamilj bestå sig med en ofantlig mängd personal. Nabokov nämner i förbifarten att de aldrig hade under femtio (50) personer anställda i sitt hushåll. Där ingick då allehanda yrkeskategorier, allt ifrån kökspersonalen med köksor och pigor, betjänter till hovmästare, kuskar och trädgårdsmästare samt guvernanter. Dessa grupper måste ha råkat i en mycket svår situation då hela ståndssamhället rasade 1917 och deras försörjning försvann över en natt, då husbonden med familj flydde landet. Denna befolkningskategoris öden har sällan blivit föremål för omnämnanden i memoarlitteraturen.

Vad som däremot underlättade flykten för den besuttna klassen var deras höga utbildning och goda språkkunskaper, något som tjänstefolket saknade. Hörde man till överklassen kunde man vanligen franska, men genom de otaliga äktenskapen existerade det också starka band till Tyskland och tyska språket bland den ryska adeln. Detta gällde inte minst Vladimir Nabokov som behärskade fyra språk; ryska, tyska, franska och engelska. Språkundervisningen ombesörjdes vanligen av hemlärare, guvernanter som inhämtades från respektive land. Dessa guvernanter kom i många fall att utgöra den närmaste vuxenkontakten som barnen hade.

Nabokov utgår från att alla andra också har språkkunskaper för han strör fritt omkring sig i synnerhet franska citat som översättaren ofta lämnat oöversatta. Förutom franska citat förekommer också engelska och tyska och till och med ett och annat på ryska med kyrilliska bokstäver. Det här ställer alltför stora krav på läsaren. Ett annat lite irriterande inslag är att författaren i tid och otid skjuter in tilläggsinformation i parenteser eller i form av bisatser. Nabokov tycks först ha skrivit boken färdig men under årens lopp kommit ihåg nya detaljer som han skjuter in i texten. Denna ”parentesinformation” gör att läsningens naturliga rytm störs, vilket är synd för texten står annars på mycket hög nivå. En tredje detalj som försämrar läsbarheten är att författaren utgår ifrån att alla känner till de gemensamma begrepp som var rådande i centraleuropeisk överklass i början av 1900-talet. Detta är naturligtvis inte alltid fallet och leder till ett antal frågetecken i marginalerna.

Polisen provocerar

De första tecknen på oroligheter observerar författaren mellan åren 1905-1906 då kravaller utbryter i S:t Petersburg som ett resultat av motgångarna i det rysk-japanska kriget. Från sitt fönster ser han först hur polisen framprovocerar oroligheter i en folkhop varefter de gör ett chockangrepp som skingrar massan. Kvar på gatan blir en död arbetare. När två bårbärare bär bort liket rusar någon fram och försöker stjäla stövlarna av den döde. Efter incidenten beslutar familjen att flytta ut till lantegendomen av säkerhetsskäl.

Vladimir Nabokov skildrar också i korthet sin fars öden och äventyr. Fadern hade en högadlig bakgrund (farfadern hade varit justitieminister 1878-1885) och genom ett giftermål ökat sin förmögenhet. Men trots detta var fadern utpräglat liberal och intellektuell och talade aktivt för en utökad demokrati i samhället. Som en av de drivkrafterna bakom det så kallade ”Kadettpartiet” (Konstitutionella demokratiska partiet, KD) representerade han den liberala borgerligheten som i Sverige 1917 motsvarades närmast av Nils Edéns liberala parti som tillsammans med socialdemokraterna lotsade Sverige genom krisåren 1917-1918. I Ryssland kunde utvecklingen ha gått i samma riktning, ”Februarirevolutionen” innebar ju ett maktövertagande av just liberaler och socialdemokrater men på grund av landets låga utvecklingsgrad kom bolsjevikerna i samband med ”Oktoberrevolutionen” att utmanövrera alla andra politiska grupperingar. Efter detta fanns det ingen plats för liberalen Nabokov som till och med en tid suttit i Kerensijs regering. Han måste med sin familj och med den ovan nämnda kappsäcken till hälften fylld med släktjuvelerna, brådstörtat fly via Krim till London. Efter flykten försökte fadern ännu engagera sig i politiken, nu i Tyskland, för att där organisera ett motsvarande liberalt borgerligt parti, men blev redan 1922 mördad vid en föreläsning i Berlin av två ryska fascister. Fadern blev på så sätt ett offer för sin tids politiska utveckling som gick från totalitära monarkier till totalitära fundamentalistiska ideologistater.

Pusjkin en baslinje

Något som man inte kan undgå att lägga märke till är hur ofta man i samband med beskrivningar av rysk kulturhistoria hänvisar till Aleksander Pusjkin. Denne poet och författare utgör något av en baslinje i både kulturen och i samhällsaristokratin och till och med i Rysslands inofficiella tideräkning. Den duell som ledde till Pusjkins död utgör någon slags romantisk knutpunkt, som alla förväntas känna till i minsta detalj. Ett typiskt exempel är beskrivningen av dopet av författarens yngre bror, där Nabokov skriver: ”Vid ett visst stadium under dopceremonin i salongen i vårt Vyra höll jag honom försiktigt innan jag överlämnade honom till hans gudmor, Jekaterina Dmitrijevna Danzas (kusin till min far och brorsondotter till överste K. K. Danzas, Pusjkins sekond i den ödesdigra duellen)”.

Själva flykten från S:t Petersburg till Krim innebar ett äventyr med många spänningsmoment som inte skall beröras här men utvecklingen på Krimhalvön förtjänar en kommentar då den har vissa likheter med vad som skedde i Finland. Väl framme i Krim lyckades familjen hyra in sig i en liten stuga där de kunde gömma sig i relativ trygghet. Men efterhand bredde revolutionen ut sig också till detta område vilket ledde till systematiska utrensningar och summariska rättegångar med påföljande avrättningar. Allmän laglöshet bredde ut sig som en följd av den låga organisationsgraden precis som i södra delarna av Finland våren 1918.

Familjen fick uppleva en befrielse i och med att tyska trupper tillfälligt intog Krim, också jämförbart med vad som hände i Finland. Men här slutar likheterna i och med att röda armen efter detta återerövrade Krimhalvön. Nu måste familjen Nabokov för andra gången fly hals över huvud för att aldrig mera återse sitt hemland. Det sista minnet som Vladimir Nabokov fick från Ryssland var när flyktbåten tog sig ut ur Sebastopolviken mot ett spegelblankt hav under häftig kulspruteeld från stränderna. Tala om avsked.

Lidelsefull fjärilssamlare

Författarens livslånga intresse, ja nästan lidelse vid sidan av författarskapet var fjärilssamlandet, något som ledde till att han flera år engagerade sig i naturvetenskapliga studier. Samlandet började redan under pojkåren på familjens lantegendom och fortsatte livet ut. Det hela utvecklade sig snart från en hobby till blodigt allvar. Målet var att finna en ny art som man kunde namnge, alltså samma jakt på prestige som inom alla intellektuella områden. Nabokov beskriver livfullt hur han efter idogt samlande trodde sig ha funnit en ny art, avbildade den noggrant enligt alla regler, namngav den efter sig själv och skickade in dokumentet till Rysslands mest kända fjärilsexpert Kuznetsov, och hur förkrossad han blev när brevet i sin helhet returnerades med ”Aspfjäril” slarvigt skrivet på baksidan av kuvertet. Förödmjukelsen ökades ytterligare när författaren något senare läste en artikel av Kuznetsov i en känd vetenskaplig tidskrift där auktoriteten ondgjorde sig över ”allehanda skolpojkar” som tror sig ha upphittat någon ny art samtidigt som de famlar omkring med varianter av de mest vanliga fjärilarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att boken ger en mycket välskriven och klar beskrivning av miljön bland den besuttna klassen i kejserliga Ryssland före ”oktoberrevolutionen”, utan att allt för mycket gå in på de politiska förvecklingarna. Den senare delen av boken ger igen en god bild av hur vardagen tedde sig för ett stort antal exilryssar som många gånger för första gången i livet törnade emot svårigheter med att försörja sig.

THOMAS GAROFF

4 maj 2020

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.