Krönika av Torkel Ivarsson:
I Sverige ingen myllaför högerextremism
Jag läser DN-journalisten Gustaf Hellströms reportage från Tyskland i maj 1933 och slås av två saker: Ingen kan påstå att det ens i inledningsskedet fattades svenskarna kunskaper om den nazistiska terrorregimen. Dess brutala karaktär stod fullständigt klar omedelbart efter statskuppen. Men den ofta upprepade parallellen med den aktuella politiska utvecklingen i vårt land håller inte streck, förutsättningarna är så diametralt olika.
Under mitt liv som historieintresserad journalist har jag då och då stött på påståendet att vi svenskar inte riktigt förstod naziregimens grymma och hänsynslösa framfart, i vart fall inte under de första åren. Denna okunskap skulle ursäkta en del av den undfallenhet, eller i extremfallen entusiasm som privatpersoner och delar av det offentliga Sverige visade gentemot Hitlerregimen, senare av nödtvång övergående i anpassningspolitik. Denna förmenta okunskap är inte alls med sanningen överensstämmande, svenska författare och journalister som Ture Nerman, Pär Lagerkvist och Torgny Segerstedt ringde tidigt i varningsklockorna.
Omedelbart efter maktövertagandet våren 1933 reste flera svenska tidningsmän till Berlin för att rapportera om de dramatiska händelserna, några av dem tog en ordentlig titt bakom kulisserna, däribland Dagens Nyheters utrikeskorrespondent Gustaf Hellström (kanske mest känd för sin roman Snörmakare Lekholm får en idé). Han anländer mitt i första majfirandet, men nu är det inte arbetarrörelsen som tågar på gatorna i Berlin utan till synes oändliga, taktfasta, sjungande, uniformerade kolonner. Dagen avslutas med ett gigantiskt massmöte på Tempelhofs flygplats, en och en kvarts miljon (!) människor i ett hav av hakkorsflaggor lyssnar på Führern som orerar om mannatukt, underordning och disciplin.
Ett nytt Tyskland har sett dagens ljus, klasskampen har upphört, nu är det folkgemenskapen som gäller. En konformistisk, närmast religiös, stämning präglar mötet, det är Frälsaren som talar. Hellström ser bara allvarliga, hängivna ansikten omkring sig, humorn och leendet har inte någon plats i Tredje Riket. I samma stund som massorna heilar på Tempelhof iscensätts hårdföra aktioner mot fackföreningsrörelsens kontor över hela landet; ”den stolta och en gång vördade socialdemokratin ligger lika söndersmulad som ett stenblock som har gått igenom en stenkross”, skriver Hellström i sitt mycket närvarande reportage. Tio dagar senare bevittnar han bokbålet på Operaplatsen, där står också den svenske författaren och litteraturprofessorn Fredrik Böök som har en mer försonande inställning till barbariet.
Hellström besöker ett koncentrationsläger i Breslau där bland andra stadens stadsfullmäktige sitter inburade bakom vakttorn och högspänningstråd. Mötet är naturligtvis arrangerat och tillrättalagt men DN-journalisten låter sig inte luras. Av de fåordiga svaren förstår han att verkligheten är en annan och Hellström får sina aningar bekräftade i en regimkontrollerad tidning: ”Dessa människor böra förvandlas till användbara och tillfredsställda samhällsmedborgare. Den yttersta stränghet mot dessa skadedjur är högsta plikt och blir till välsignelse före allmänheten och staten”. Han träffar en ung judisk läkare som berättar om förföljelserna och en desperat längtan att fly utomlands: ”Det värsta, det grymmaste är inte att så och så många judar slagits till döds, utan den outhärdliga ängslan och rädsla vari de ständigt hållas”.
Hur var allt detta möjligt i den gamla kulturnationen Tyskland? Gustaf Hellström pekar på att Hitlers politiska genombrott inte ska förstås som någon revolution med folkligt stöd, utan som en serie noggrant planerade statskupper inspirerade av de ryska och italienska statsomvälvningarna, men att det nyordnade Tyskland därefter kom att hälsas välkommet av folkets majoritet. Tyskland reste sig ur krigsnederlagets ruiner, vanäran, depressionen och den sönderfallande Weimarrepubliken. De oppositionella höll tyst, pressade av en skrupelfri förtryckarapparat. Hellström formulerar sig elegant: ”Framgången har gjort nazismen inte längre till en artificiell revolution, utan till en organisk enhet, omfattande den allra största delen av folket. Med allt upptänkligt eventuellt motstånd från andra organisationer brutet, krossat eller söndersmulat, blev själva framgången den mobiliseringsorder som kallade de hittills tveksamma, de likgiltiga, strebrarna eller de i sin timliga och lekamliga framtid omtänksamma, under hakkorsfanorna”.
Hellström menar att det tyska folket bär på en egendomlig soldatmentalitet, man gillade helt enkelt att gå i takt. Han hade naturligtvis läst författare som Remarque och Heinrich Mann vilka i flera böcker uppehåller sig vid just denna kollektiva lust att underordna sig. I ”Undersåten” (1918) som exempel, skissar Mann med stor precision de ideal och rörelser i folkdjupet som skulle leda till nationalsocialismen, och alldeles klart är ju att det tyska folket gjorde – som Hellström noga påpekar - moralisk bankrutt av rädsla för de nya makthavarna. Att i dessa dagar tala med en tysk intellektuell är ”som att tala med en person som själv bränt in slavstämpeln i sin panna”. Gustaf Hellström är klarsynt också om det Tredje Riket expansion. Han citerar en bekant i Berlin som står naziledningen nära: ”Vårt slutliga mål är ett enda stort germanskt nazivälde, från Norge till italienska gränsen, omfattande - förutom Tyskland – Österrike, Schweiz, Holland, Skandinavien, Finland och randstaterna”.
Men – några paralleller till dagens politiska situation i Sverige kan man svårligen dra. Från vänsterliberalt håll framhålls ofta detta fiktiva samband, man varnar de konservativa partierna Moderaterna och Kristdemokraterna för samröre med Sverigedemokraterna och menar att det kan leda till en högerextrem utveckling, men de grundläggande faktorerna är uppenbart helt motsatta de som präglade Nazitysklands födelse. Jag tror visserligen att Åkessons konservativa block kan bli verklighet, men det måste anses mycket osannolikt att vi hamnar i ett läge likt det när den försvagade Weimarrepubliken maldes ner. Såvitt mig bekant har Sverigedemokraterna inga stormtrupper som partiet skulle kunna skrämmas med, vi har inget förlorat krig som göder revanschism, rasism och antisemitism är marginella företeelser, ingen depression och hyperinflation med åtföljande massarbetslöshet råder i vårt land, statens finanser är trots påfrestningar under kontroll, liksom det parlamentariska systemet är intakt om än det partipolitiska fältet med rätta upplevs som rörigt. Partierna är alla i grunden överens om välfärds-och rättsstatens principer. Med förlov sagt har ju denna stabilitet ingenting gemensamt med tysk mellankrigshistoria och den mylla ur vilken nazisterna slutligen skördade sitt folkliga mandat.
TORKEL IVARSSON
4 november 2020