Bokebackens
kultursida

Studentikos lundakemist
knäckte Bruna bokens gåta

Uno Boklund gjorde vad ingen klarat före honom: analyserade texterna i Scheeles Bruna bok.

I kvarlåtenskapen efter Carl Wilhelm Scheele fanns en bunt handskrifter inbundna i bruna pärmar. Ingen intresserade sig för dem innan kemisten Uno Boklund på 1950-talet mödosamt tolkade de svårlästa lapparna. Han fann ett brevkoncept till den franske kemisten Lavoisier. På några få rader avslöjar här Scheele sin upptäckt av syret. Boklund inser att han i sin hand har beviset för att Scheele var först.

Under arbetet med min roman om Carl Wilhelm Scheele hade jag stor glädje av en doktorsavhandling av Uno Boklund (1897-1975). Han disputerade 1961 på den så kallade Bruna boken, en osorterad bunt av Scheeles efterlämnade papper som skickades in till Vetenskapsakademien efter Scheeles död. Troligen på Berzelius initiativ bands det in i bruna pärmar men betraktades som ointressanta innan Uno Boklund tog sig an dem.

Tidigare forskning om Scheele hade helt avfärdat materialet. A. E. Nordenskiöld som 1892 gav ut Scheeles brev konstaterar bara torrt att papperslapparna är av underordnad betydelse och inte ger något nytt som inte redan finns i brev och tryckta arbeten.

Man kan ju inom parentes undra över hur Nordenskiöld hann med att läsa, renskriva och kommentera Scheeles brev och promemorior mellan sina otaliga polarexpeditioner. Förklaringen är att det var en fru Elin Bergsten vid Riksarkivet som gjorde grovjobbet. En sisyfosuppgift. En del av laborationsanteckningarna var i det närmaste omöjliga att tyda och inför Bruna bokens svårlästa innehåll gav Nordenskiöld upp. Tolkningen skulle ha tagit år av hans dyrbara tid. Han stampade väl av otålighet för att ge sig av på sin nästa arktiska resa.

Expert som inte gav upp

Nordenskiöld var i gott sällskap, för redan 1799 dömde Vetenskapsakademiens vice sekreterare Carl Gustaf Sjösten ut dokumenten: ”. . . icke minsta nytta däraf kan förväntas, icke en gång om man därpå skulle kunna använda renskrifning och eftertänksam granskning af en uti Scheeles arbetsämnen väl erfaren Chemist”. Men både Sjösten och Nordenskiöld hade fel. En expert som inte gav upp så lätt framträder på scenen i mitten av 1950-talet. Det är den extra ordinarie amanuensen från medicinska och kemiska institutionen vid Lunds universitet, Uno Boklund, som nu är föreståndare för Stockholms gasverks laboratorium. Hans arbetsgivare ger honom hyggligt nog tjänstledigt för att skriva om de märkliga handskrifterna. Då har han hunnit studera Scheele i åratal och är väl insatt i kemins historia under dennes aktiva tid som forskare (ca 1767-1786).

Boklund är inte någon världsfrånvänd lärd som isolerar sig på sin kammare. Tvärtom är han smått känd som populärvetenskaplig skribent med ett lätt studentikost anslag. Han medarbetar i Röster i Radio, och i Teknik för alla (1942) roar han läsarna med en undersökning av cigarettrök. Iklädd oklanderligt vit labrock suger han på omslaget i sig tobaksröken genom en tvättflaska. Han skriver manus till filmen Kolets ande (1953), som skildrar gasens historia och hur man gör koks och gas av kol på Boklunds arbetsplats, Värtaverket i Stockholm.

Det sena 1700-talets kemi är alltså inget okänt område för Boklund och i lärdomshistoriska kretsar visste man vem han var. I Uppsala hade professor Johan Nordström, ”lärdomshistoriens grand old man”, fått en storartad idé om att ta helhetsgreppet om alla vetenskapliga framsteg i Sverige från 1600-talet och fram till år 1800. I sin installationsföreläsning talade Nordström högstämt om ”vetenskapens historia, historien om den mänskliga andens högsta, mest fruktbringande aktivitet”. Som medarbetare samlade han i detta syfte omkring sig humanistiskt intresserade naturvetare. ”Vi skall arbeta tillsammans”, sade Nordström till sina studenter, ”vi skall arbeta för en ny vetenskap i Sverige”, fortsatte han. ”Med förenade krafter skall vi upprätta en bibliografi, omfattande allt som skrivits om alla Sveriges lärda män … Det skall bli ett av de väldiga monument, som kommer att resas över detta seminariums arbeten.” I sammanhanget passade den språkkunnige Boklund mycket väl in. Det märker man genast i läsningen av Bruna boken. Tyska, franska, engelska och latin är inga problem för honom. Han gjorde absolut sitt yttersta för att leva upp till Nordströms uppfordrande paroll.

Papper i oordning

Boklund går mycket grundligt tillväga. Han tar först i detalj reda på vad som hände med Scheeles vetenskapliga kvarlåtenskap i Köping. En kort tid efter dödsfallet den 21 maj 1786 samlar änkan Sara Margaretha och Scheeles läkare doktor Birger Hall från Västerås samvetsgrant ihop alla skrifter de hittar i apoteket och skickar in till Vetenskapsakademien. Tyvärr råkar papperen i oordning. Av en slump hamnar en del i Bruna boken – där de alltså förbisågs av forskningen till dess Boklund inser deras rätta värde. Det kan inte ha varit lätt att avlocka Scheeles ytterst svårtillgängliga manuskript dess hemligheter. Bladen är tättskrivna på båda sidor, papperet ofta sprött av ålder, hopvikta små lappar fläckade av sot och syror.

Scheele fick viss undervisning i hemmet i Stralsund, men saknade högre skolbakgrund och tycks aldrig ha lärt sig skillnaden mellan en kladd och en renskriven text. Han hade ingen träning i att referera föreläsningar och därför förblir hans anteckningar som klotter. Här finns inga rubriker eller marginaler och raderna lutar hur som helst. Scheele kunde inte förvandla dem till fina kompendier som var brukligt bland studenter. Han kunde inte heller stenografera utan använde sig av egna förkortningar och strödde in urgamla alkemiska symboler. Han tänkte troligen inte alls på att kommande generationer kunde få svårigheter att tolka innehållet. På den tiden ansågs för övrigt kemin vara en sinnenas vetenskap. För att till fullo förstå ett experiment räcker det inte att läsa vad någon har skrivit om det. Själv noterade han försöken i sitt oklanderligt fungerande minne. Att texterna är på ett språk som befinner sig i gråzonen mellan tyska och svenska och att handstilen är förfärlig gör det inte lättare för eftervärlden.

Ger nya svar

Boklund låter sig inte avskräckas. Han börjar med en bokstavstrogen dechiffrering av samtliga 44 dokument, ritar in Scheeles symboler och renskriver alltihop på en IBM Executive. Det var en avancerad skrivmaskin med raderfunktion. För yngre läsare kan jag berätta att den var en teknisk revolution. Skrev man fel backade man, kopplade in ett vitt band och slog åter ner samma tangent. På så vis täcktes den felaktiga bokstaven över och på den vita ytan gick det nu att skriva rätt tecken.

Nu blev det möjligt att ordna manuskripten kronologiskt och lista ut till vilka kemiska frågeställningar de hörde. Boklunds gedigna språkkunskaper och omvittnade kompetens i analytisk kemi var absolut nödvändiga förutsättningar då han skrev kommentarer för vart och ett av manuskripten.

Under detta arbete upptäcker Boklund att Bruna boken ger nya och sensationella svar på en del omdiskuterade frågor. En gäller Scheeles syn på flogistonteorin. Detta ramverk härstammar från slutet av 1600-talet och utvecklades av tysken Georg Stahl. På Scheeles tid trodde alla kemister på teorin. Den gav en rationell förklaring till förbränningen, oxidationen. Ett ämne, till exempel trä, som brinner avger flogiston, tänkte man sig. Askan är ju lättare än veden. Teorin definierar också vad som händer när man till exempel reducerar järnmalm med kol. I masugnen avger kolet sitt flogiston till malmen som då förvandlas till rent järn. Det är visserligen lättare än malmen men det beror på att det också finns flogiston med negativ vikt!

En del kemister trodde att flogiston inte har någon massa alls utan är en ”princip”, en egenskap hos brinnande ämnen. Andra hävdade att flogiston var ett ämne och några ansåg att flogiston är samma sak som ”brännbar luft” (vätgas). Scheele vacklar i denna fråga. Fynd som Boklund gör i Bruna boken talar för att Scheele som ung lärling i Göteborg ser på flogiston som just en princip, medan han senare åtminstone under en tid anser att det är vätgas.

I slutet av Scheeles liv faller flogistonteorin samman och ersätts av fransmannen Antoine Lavoisiers förbränningsteori. Den är slående enkel och självklar för oss: ett ämne som brinner absorberar syre i luften. Lavoisier låter reaktionerna ske i slutna kärl och använder ett stort brännglas för att antända det brännbara ämnet. Han kan med stor precision väga och jämföra utgångsämnena med reaktionsprodukterna och upptäcker att massan på båda sidor av ekvationen är lika stor. För dåtidens kemister, som helt nyligen inte ens visste att luften består av syre och kväve var detta revolutionerande.

Sirligt präntat

Det är här Scheele gör sin viktigaste insats: upptäckten av syret. För Boklund råder inget tvivel om att Scheele är först och inte nog med det, han hävdar att apotekaren från Köping också satte Lavoisier på spåren. Inom Bruna bokens pärmar fann Boklund nämligen ett koncept till ett brev till Lavoisier. Inte helt okänt för forskningen, men det hade dittills inte tillmätts någon större betydelse. I brevet lämnar Scheele så mycket information om sin upptäckt att den inte kan ha undgått Lavoisier, resonerar Boklund. Brevet är ”sirligt präntat” och någon annan än kemiprofessorn och vännen Torbern Bergman i Uppsala kan knappast ha hjälpt till. Inledningsvis tackar Scheele för sitt exemplar av Lavoisiers bok Opuscules physiques et chemiques, därefter kommer han in på sitt egentliga ärende. Ett brev avsänt från en av 1700-talets främsta kemister till en berömd kollega är inte särskilt spontant formulerat. Scheele skriver inte precis ”Hej, jag har upptäckt syret – så här gjorde jag”. Några rader i brevet är enligt Boklund ändå fullt tillräckliga för att Lavoisier med ledning av dessa uppgifter utan svårighet borde ha kunnat räkna ut vad det är som Scheele lyckats isolera. Han meddelar att en ny gas utvecklas vid upphettning av silverkalk fälld med pottaska (silveroxid fälld med kaliumkarbonat). Sen tipsar han om hur man ska göra för att enkelt och effektivt rena gasen från koldioxid. ”Jag hoppas att Ni kan se hur mycket luft som bildas i den här reduktionen och att ett tänt ljus kan brinna och djur leva i den.” Brevet är daterat den 30 november 1774 och bekräftades aldrig av Lavoisier. Från Paris kom snopet nog inget svar. Inte heller Scheele nämner någonsin brevet. Som obetydlig apotekare och självlärd kemist i en avlägsen provins var han säkert känslig för att inte räknas bland de stora.

Publiceringen av slutsatserna kring brevet kunde inte vänta. Det blir en särskild artikel i Lychnos 1957, idé- och lärdomshistorikernas finrum, som vid det här laget rensat ut amatörerna och bara tog in bidrag från verkligt kvalificerade forskare.

Letar efter indicier

Efter åratal av försök och spekulationer om vad det var för okänt ämne som underhöll förbränningen presenterar Lavoisier i sin klassiska bok Traité élémentaire de chimie 1778 sina egna rön om den ”rena och hälsosamma” delen av luften. Han kallar ämnet oxygen efter det grekiska ordet för syrabildare. När Scheeles upptäckt gjordes är lite svårbestämt men i en avhandling om brunsten som han lämnade till Torbern Bergman 1773 finns den otvetydigt med. I sin iver att bevisa en svensk prioritet letar Boklund i Bruna boken efter flera ledtrådar. Scheele gör i Malmö 1767-1768 glödgningsförsök med salpeter som ”visar att han var denna upptäckt på spåren”, heter det. Vidare refereras en uppgift från docenten Anders Jahan Retzius att Scheele i Stockholm ”anstälde en fölgd av Experimenter som lade grunden till hans vackra bok om Luft och Eld”. På apoteket Korpen vid Stortorget var Scheeles möjligheter att laborera starkt beskurna. Trots det gör han försök med insamling av utandningsluft (i oxblåsor) och lyckas avlägsna koldioxiden (aer fixus) med kalk. Han förstår alltså att dela upp luften i dess beståndsdelar. Hur som helst var Scheele i december 1775 klar med manuskriptet där upptäckten offentliggjordes. Tyvärr fördröjdes utgivningen ända till augusti 1777 av skäl som han inte rådde för. Då fanns den engelske vetenskapsmannen Joseph Priestleys bok Experiments and observations on different kinds of air, bland annat om ”flogistonbefriad luft”, i bokhandeln sedan ett och ett halvt år. Scheele förargar sig över att komma efter Priestley men tröstar sig med att Torbern Bergman tycker att termen ”eldsluft” i Scheeles bok är bättre och att han i förordet jämför Scheele med Newton.

Högdragen kommentar

En vetenskaplig upptäckt måste publiceras för att räknas. Därför ansåg fransmännen länge att Lavoisier var först med syret. Och engelsmännen förstås att det var Joseph Priestley. Brevet till Lavosier blir Boklunds trumfkort. Men hade det verkligen avsänts och nått sin mottagare? Lavoisier var känd för att inte låtsas om bidrag från andra forskare. Kanske var han oskyldig. Om hans fru Mari-Anne sades att hon brukade gömma brev från konkurrenterna. Boklund tar till rena detektivmetoderna för att lokalisera brevet i Lavoisiers korrespondens. En avskrift publicerades långt senare (1890) i tidskriften Revue générale des sciences pures et appliquées (Tidskrift för grundläggande och tillämpad vetenskap) på första sidan med en snorkig kommentar av Lavoisiers biograf Édouard Grimaux. Denne hade tydligen inte begripit någonting utan påstod att brevets innebörd var att om Scheele bara haft tillgång till Lavosiers exklusiva försöksutrustning – brännglas och glasklocka – skulle även han ha upptäckt syret! För Boklund blev det nu extra viktigt att få tag i originalet, men det undflyr hans ihärdiga spaningsarbete och tycks vara spårlöst försvunnet. Boklund är rasande över den franska fräckheten. Han antyder till och med att det kan vara frågan om en komplott för att ge Lavoisier äran för upptäckten av syret. Riktigt så illa var det nog inte, professor emeritus Henri Kagan återfann brevet i franska vetenskapsakademiens arkiv 2008. En seger för Boklund som han inte fick uppleva.

Luftsystemen gör Scheele konfys

Hur ställde sig Scheele till Lavoisiers teori? Bruna boken ger viss vägledning som den patriotiske Boklund inte är sen att utnyttja. Man måste nog vara analytisk kemist för att hänga med i svängarna, men det handlar om de ovan nämnda glödgningsförsöken med den flyktiga salpetersyran (nitrösa gaser) som Scheele gör i Malmö. Resultaten förbryllar honom. Han skriver i en aldrig publicerad uppsats att det är svårt att tolka experimentet ”ohne das Feuer gründlicher zu kennen”, utan att grundligare förstå eldens natur. Hans slutsats är att flogistonteorin i vissa detaljer måste vara felaktig. Betyder det att han därför lättare kunde acceptera den nya kemin? Kanske, han var åtminstone osäker. I ett brev till Torbern Bergman skriver Scheele: ”De olika luftsystemen gör mig konfys.” I en artikel för Chemische Annalen är han öppen med sina tvivel: ”Är det möjligt att övertyga Lavoisier att hans system ej ska falla alla i smaken? Kan man väl tro att salpetersyra består av eldsluft och salpeterluft, luftsyra av kol och eldsluft, svavelsyra av svavel och eldsluft?” Självkritiskt ger han ändå Lavoisier rätt på en viktig punkt: ”Jag borde ha vägt fosforoxiden som bildades vid förbränning av fosfor i stället för att bara utgå från att den inte kunde vara tyngre än fosforn.” På vinst och förlust kastar han in en ny idé: att eldsluften består av en saltprincip, flogiston och vatten.

Lavoisier låter flogistikerna tro på ett stillastående, förändringen kommer ändå. De har full frihet att välja vad de vill ur hans kemiska meny. Han förstår att en sann vetenskapsman måste bli övertygad snarare än tvingad. En förändring av tänkesätten sker inte plötsligt och nya idéer behöver möta opposition. Processen äger rum i små steg, så för Scheeles sysslor i laboratoriet spelar den ingen större roll.

Boklund fick den svåraste uppgiften av alla och orkade bara halvvägs. Planen var att arbetet skulle leda till en fullständig biografi inklusive återgivning av Scheeles alla avhandlingar. Efter disputationen på Bruna boken fortsatte han dock att skriva kortare artiklar, bland annat om bergsmannen Johan Gottlieb Gahn och kemiprofessor P. T. Cleve, båda med anknytning till Scheele. Den förre var vän och kollega till Scheele och levde tillräckligt länge för att också hinna vara mentor åt den unge Jöns Jacob Berzelius. P. T. Cleve höll ett svulstigt tal vid hundraårsminnet av Scheeles död och skrev också en något mer saklig artikel om Scheele i Nordisk familjebok samma år.

Som opponent vid disputationen agerade professorn i idéhistoria Sten Lindroth, som efterträtt Johan Nordström. Typiskt för Lindroth, som invaldes i Svenska akademien 1968, var en utsökt stil som fängslat många läsare inte minst av hans stora men oavslutade verk Svensk lärdomshistoria. Han bör ha höjt på ögonbrynen inför Boklunds kurialstil, proppad av substantiveringar och satsflätor.

I fackkretsar fick Boklund mycket beröm. Professorn i organisk kemi vid farmaceutiska institutet, Richard Dalbom skriver i en utförlig kommentar i Svensk farmaceutisk tidskrift: ”Rena och klara tankelinjer, i varje ögonblick experimentellt underbyggda, ersätter här den tilltrasslade härva som anekdotberättare och historiker utan erforderlig kemisk bakgrund hittills lyckats göra av syreupptäckten.”

ULF IVARSSON

18 januari 2021

Det vackert textade konceptet till brevet till Lavoisier med upplysningen att Scheele lyckats isolera syret.

Handtexterna i Bruna boken är är tättskrivna på båda sidor, papperet ofta sprött av ålder, hopvikta små lappar fläckade av sot och syror.

I Lokks apotek vid Stora torget i Uppsala isolerade Carl Wilhelm Scheele syret någon gång 1771-1773. Huset revs på 1960-talet. Foto: Alfred Dahlgren/Upplandsmuseet.

Scheeles födelsehem på Fährstrasse i Stralsund. Foto: Torkel Ivarsson

Lärdomshistorikerna fick på den tiden inte mycket utrymme i vanlig press. Klipp ur en Stockholmstidning den 20 maj 1961

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.