Bokebackens
kultursida

Vänsterpartiets rötter
avslöjas i protokollen

1930-tal. Kommunisterna demonstrerar i Borås. Foto: Stadsarkivet Borås

De svenska kommunisternas förebild var den ryska revolutionen och Sovjetstaten. I Borås stadsarkiv finns protokollen som avslöjar hur den lokala partiföreningen rättade in sig i ledet. Först in på 1950-talet reagerade några medlemmar mot Stalins terror, men partiet odlade kontakterna med östblocket ända fram till 1989, då allt kollapsade.

Jag har här valt att följa den Moskvatrogna grenen, den direkta föregångaren till dagens Vänsterparti. Partiföreningen i Borås skiljer sig sannolikt inte från övriga i landet varför en genomgång av dokumenten kan sägas vara typiska för partiet som sådant. Materialet räcker inte till någon helhetsbild, men riktningen är tydlig – det dröjde ända till Sovjetunionens sammanbrott 1989-90 innan medlemmarna av lättförklarliga skäl helt kunde frigöra sig från öststatskommunismen, förebilden upphörde ju plötsligt att finnas till.

Oktoberrevolutionen hösten 1917 var ingen resning med folkligt stöd utan en statskupp utförd av Lenin och hans hårdföra bolsjeviker. I ett slag krossades den demokratisering av det gamla tsardömet som inletts på våren samma år. All privatägd jord konfiskerades, tryck- och pressfriheten avskaffades liksom mötesfriheten. Duman (parlamentet) upplöstes, dess medlemmar arresterades, domstolarna förvandlas till ”revolutionstribunaler”, den hemliga polisen, Tjekan, bildades för att spåra upp politiska motståndare. Terrorn mot den egna befolkningen inleddes omedelbart (se vidare Thomas Garoffs fylliga redogörelse här på Bokebacken).

Allt detta hälsades med entusiasm av de svenska vänstersocialisterna/kommunisterna. Men redan efter ett par år började ett internt gräl om förhållandet till det ryska moderpartiet. Skulle man ansluta sig till den nya kommunistiska internationalen eller inte? I Borås röstade en majoritet för Komintern, men denna fråga skulle så småningom slita isär partiet (1929). Utbrytarna, Sveriges socialistiska parti som ville vara mer självständigt, hamnade slutligen i knäet på de tyska nationalsocialisterna och tynade bort.

Verksamhetsberättelsen från 1920 är tidstypisk. Man står på tröskeln till det socialistiska samhället. Nu är tiden när kapitalismen ska störtas i gruset. Proletariatets diktatur ska förverkliga de förtryckta klassernas drömmar om jämlikhet, frihet och broderskap. Men först måste avantgardet skärpa sig: ”Ännu är ej medlemmarna (23 stycken, min anm.) genomsyrade av kommunismens anda. Ännu får kommunens möten (Borås kommunistiska arbetarkommun) försakas för bio, teater eller krogbesök. Vi måste offra allt! Vi skall visa vägen för proletariatet till det nya samhället”. Retoriken är hämtad från Sovjet. Politikens innehåll och taktik bestäms av Komintern och går på direktlinje ut till minsta partiavdelning i Europa.

Intellektuella lurade

Boråskommunisterna är villiga mottagare av propagandan om det kommande lyckoriket. Potemkinkulisserna lurar även intellektuella i de västliga demokratierna, bland dem svenska socialdemokrater. I kvinnotidningen Morgonbris första nummer 1928 publiceras ett bildreportage där de goda sidorna av revolutionen framhålls. Människorna är stolta och offervilliga. Sovjet visar att det finns ett alternativ till kapitalismens krig, arbetslöshet och utsugning. Men redan i januarinumret 1931 sker en radikal omsvängning. Ryssland går mot undergången i politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende, ”all opposition, all kritik, all frihet är undertryckt”, skriver Morgonbris. Tidningen är något viktigt på spåren. Stalins terror nådde varje del av samhället, de gamla revolutionärerna, officerarna, de intellektuella, de politiskt oppositionella, bönderna – offren kom att räknas i miljoner.

Några år tidigare hade boråskommunisterna knutit direktkontakt med de ryska revolutionärerna. Brev utväxlas mellan Borås och kamraterna vid den gamla kejserliga kavalleriskolan i Tver, en stad cirka tjugo mil nordväst om Moskva. Nu var skolan i Röda arméns händer. Breven skrevs på esperanto som vid den här tiden troddes bli ett världsspråk, var populärt i Ryssland och passande nog kallades ”arbetarklassens latin”. En redaktionskommitté valdes som skulle sköta de fortsatta förbindelserna och avdelningens sekreterare tillika den nybildade Södra Älvsborgskretsens ordförande Carl Linusson fick uppdraget att besöka Tver. Han reste dit och blev kvar under åren 1926-1927 som textilarbetare i en fabrik med namnet Proletarka, Proletären. Han återvände bland annat med idén att starta en väggtidning, sådana var vanliga i Sovjet. Kamraterna i Tver skickade sedan ett porträtt av Lenin som gåva. Linusson hade goda tillfällen att se bakom kulisserna men inga sådana iakttagelser finns i materialet. Först långt senare kom denne veteran intressant nog att ta avstånd från skräckväldet, jag återkommer till det.

Berg- oc h dalbana i opinionen

Svea Lindberg, partiveteran i Borås som jag intervjuade 2016, var med redan på 1940-talet. På frågan om Sovjet som förebild svarade hon att ”man trodde på Sovjet men så småningom sipprade det ju ut om Stalins terrorregim. Jag kommer ihåg att pappa vann en byst av Stalin men den gjorde han sig illa kvickt av med.” En annan veteran var Ebbe Holmberg, medlem redan på 1930-talet. Han uttryckte sig så här i en intervju som jag gjorde med honom i början av 1990-talet:” Jag tycker inte att vi var Sovjets lydiga kreatur. Jag har förhållit mig kritisk mot det jag ansett vara fel. Men jag tyckte att Sovjet var på rätt väg. Rustningarna och en stereotyp ledning knäckte dem.” Två röster från en tid när partiet åkte berg- och dalbana i opinionen. Från bottennoteringen under finska vinterkriget då partiet försvarade Sovjets orättfärdiga angrepp , till stora framgångar i slutet av 1940-talet. Sovjet hade då tillsammans med de allierade krossat Nazityskland (fast Hitler och Stalin startade kriget i samförstånd), partiet hade lämnat Komintern och anslutit sig till Wigforss reformprogram. Det blev genast mer aptitligt för vänsterväljarna. År 1947 valdes hela 16 kommunister till stadsfullmäktige, nämnder och styrelser. Men efter Pragkuppen 1948 sjönk partiet ihop igen och det för mycket lång tid framåt.

Nej, det som ”sipprade ut om Stalins terrorregim” fick i praktiken ingen betydelse , Svea Lindberg får ursäkta. På första maj 1950 var freden huvudtemat. På banderollerna kunde åskådarna läsa: ”Vi vill inte bli slaktade i krig för dollarn, Nej till Atlantblock, Stöd Sovjets fredspolitik, Stöd Sovjets nedrustningsförslag”. Många ryska filmer, cirkusartister och dansare kom att besöka Borås under denna tid. Sovjetpropagandan kulminerade med uppträdanden, film och föredrag. Revolutionsfester arrangerades av den nya Svensk- Sovjetiska vänskapsförbundets lokalavdelning. En typisk tillställning var den som alla läsare av Borås kommunistiska tidning Borås Folkblad bjöds in till den 27 mars 1954. Två filmer visades, ”Vid Volgas stränder”, och ”Isbalett i Moskva”.

Polariserat innehåll

Borås Folkblad överlevde bara några få år. Innehållet var starkt politiserat. Man slog hårt mot giriga kapitalister, dekadent amerikansk kultur och imperialistisk utrikespolitik, men hyllade oförblommerat det sovjetiska samhället : Skolorna har en rikt utvecklad laganda och ”den otrygghet och oro för morgondagen som råder i tiotusenden hem i den kapitalistiska världen är obekanta begrepp för Sovjetfolket”, påstår tidningen. Östtyskland får en särskild plats i kommunisternas hjärtan, Borås Folkblad rapporterar hänfört om landets framgångar; där finns ingen arbetslöshet, mat och hyror är billigt, det byggs för fullt. I Västtyskland däremot går en kvarts miljon människor utan arbete. En bildtext lyder: ”Hitlers knektar drillas åter i Västtyskland, denna gång under amerikansk ledning”. Man vänder blicken mot folkrepubliken Nordkorea som kommer att bli ”en blomstrande trädgård”. Här finns ingen plats för nyanser, svart eller vitt. Tidningen lever i sitt eget nyhetsuniversum och hade inte många prenumeranter.

När Stalin dog i mars 1953 är sorgen tung hos den kommunistiska arbetarkommunen i Borås. Den elfte mars höll man ett extramöte i Folkets hus som inleddes med en tyst minut. Arbetarkören sjöng Revolutionärernas sorgmarsch och Sovjethymnen. Därefter talade ordföranden Gösta Johansson om Stalins insatser för socialismen. En hälsning skickades till det sovjetiska partiets centralkommitté:

”Den internationella arbetarrörelsens största ledargestalt Josef Stalin har för alltid lämnat oss. Vi delar den sorg som drabbat Sovjetunionens folk och dess kommunistiska parti. Stalins inspirerande livsverk kommer alltid att lysa som en fyrbåk för alla framstegsvänliga människor i deras kamp för ett lyckligare samhälle”.

Förfalskade historien

Efter Pragkuppen kom Ungernkrisen 1956 när Sovjetiska stridsvagnar slog ner ett förtvivlat uppror mot det kommunistiska förtrycket. Våldet krävde tjugotusen ungrares död och ett par miljoner flydde utomlands. Partidistriktet förfalskade i sedvanlig ordning historien:

”Genom händelserna i Ungern försökte det kalla krigets organisatörer utså split och splittring i arbetarklassen och försöka kompromettera Sovjetunionen och den kommunistiska rörelsen. Därmed försökte man försvaga folkens motståndskraft mot kriget och lättare kunna föra ut folket i ett tredje världskrig. Tack vare den internationella arbetarklassens vaksamhet och Sovjetunionens fasta uppträdande omintetgjordes krigsmakarnas planer och imperialisterna fick gå på reträtt”.

Men nu började den brutala verkligheten och hyckleriet fräta på några av kamraterna i den kommunistiska arbetarkommunen. En av dem var Hadar Blomgren, tillika fackligt förtroendevald. Han begärde sitt utträde med motiveringen att han var besviken på Sovjets fredsvilja: ”Den demokrati som föres i Ungern med flera länder betackar jag mig för, och hoppas att vi ska bliva förskonade för. Diktaturen framträder för mycket varhelst att kommunisterna får majoritet”. Distriktsombudsmannen Bertil Johansson skriver överslätande till partiledningen i Stockholm att Blomgren egentligen inte är motståndare till partiet men anser att ”det är besvärligt att taga ansvar för vad som sker i andra länder”.

Ett mer spektakulärt avhopp direkt avhängigt Ungernkrisen sker ett par år senare när Carl Linusson fick nog. Han var ju med redan på 1920-talet och var den som allra ivrigast försvarat Komintern i de interna uppgörelserna. Händelserna i Ungern tvingade honom att omvärdera allt. Droppen som fick bägaren att rinna över var avrättningen av Imre Nagy, ungersk premiärminister och en av förgrundsgestalterna i revolten mot Sovjet. I ett brev till Arbetare- Tidningen i juni 1958, tre dagar efter mordet på Nagy, förklarar Carl Linusson att han inte längre ville ha att göra med det kommunistiska partiet och dess tidningar:

”I många år har man förgäves väntat på att den socialistiska delen av mänskligheten skulle inse att det är under dess värdighet att i likhet med kapitalismens länder de styrande skola söla sig i strömmar av blod (…) inte samlar man jordens ärliga och rättskännande människomassor till kamp för kommunismens härliga framtidsregim med dylika metoder”. Linusson övergav inte sin politiska övertygelse. Men händelserna i Ungern hade slutligen fått honom att se med öppna ögon på Sovjetunionen.

Allt var inte sanning

Mångårige medlemmen i Borås kommunistiska arbetarkommun, senare Vänsterpartiet kommunisterna Gösta Bernewald hade i sin ungdom vid flera tillfällen besökt östländerna bland annat Rumänien och var imponerad: ”Man fick se hur ett land som förut varit fattigt och efterblivet, särskilt på landsbygden, nu börjat bygga upp en industri och en kultur med hjälp av femårsplaner”. Man kan väl tillägga att Rumänien länge hölls i ett järngrepp av den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceausescu och först på senare år börjat hämta sig ekonomiskt med benäget bistånd från EU. Bernewald uppträdde ändå självrannsakande i en intervju i det interna partibladet på 1980-talet: ”Efter Stalins död 1953 fick man så småningom reda på att allt man läst inte var sanning. Stalin hade utnyttjat partiet till att skaffa sig en personlig diktatur och förfölja oliktänkande, ja låtit döda massor av dem. Det har kommunistpartierna i världen fått lida för än i dag. Hur många fler anhängare vi skulle haft, om Stalintiden hade varit en demokratins uppbyggnadsperiod, lönar sig inte att spekulera över. Antalet bör dock ha varit stort, den saken är klar”.

Avstaliniseringen under Chrustjov innebar att fler vittnesmål och fakta kom fram om terrorregimen. En ny tid bröt in för kommunistpartierna i Västeuropa, banden till det ryska kommunistpartiet försvagades, men de äldre medlemmarna i Borås hade påtagliga svårigheter att fördöma Sovjetstaten. Partikamraterna reste till östblockets olika länder i sin längtan efter en fungerande socialism, favoritlandet var Östtyskland, en paranoid, socialt och ekonomiskt nergången enpartistat. Gunbritt Johansson i Borås var en av dem. I dag medger hon att mycket av det som visades upp var av ren propagandakaraktär. De äldre deltagarna anammade allt kritiklöst, de ville så gärna se sina ideal förverkligade, och de tyckte sig se en viss framtidstro, berättar hon: ”Vi yngre var inte lika aningslösa, vi lade bland annat märke till att vi var övervakade även om vi inte förstod omfattningen av medborgarkontrollen”.

Föredrar att blicka framåt

Boråsvänsterns starke man under många år, Kjell Eliasson tillhörde förnyarna under partikongressen 1977. På andra sidan förhandlingsbordet satt de blivande APK-arna som inte ville släppa kontakten med Sovjet, ”den första arbetar- och bondestaten”. Det var naturligtvis en drömbild, säger Kjell Eliasson som själv besökte Sovjet och Östtyskland vid några tillfällen, ”men det fanns sådant som var bra till exempel utbildningssystemet, lönesättningen, rätten till arbete, daghem, den sociala omvårdnaden. Jag gillade att man hyllade kroppsarbetet, produktionen var enorm. I Donetsk i Ukraina besökte vi ett stålverk där en enda ugn framställde lika mycket stål som alla svenska stålverk tillsammans. Men det är klart att vi leddes runt för att se utvalda saker och att vi var övervakade”.

Anders Johansson, även han en av partiveteranerna i Borås, föredrar att blicka framåt: ”Partiet har sökt sanningen i Sovjet, på Cuba och Vietnam. Vad som är befriande nu är att vi ställer oss frågan vad vi kan göra i Sverige. Utgångspunkten är välfärdsstaten och demokratin”.

Vänsterpartiet verkar ha skakat av sig de sista resterna av Stalinismen och kan kanske i dag karaktäriseras som ett fundamentalistiskt, socialdemokratiskt parti som hävdar parlamentarismens principer, även om det säkert rymmer en del övervintrande revolutionsromantiker. Partiet har dock sedan länge en akademisk profil och svårt att vinna arbetarrösterna. Bidragande orsak kan ju vara att man kört fast i moderna företeelser som radikalfeminism, identitetspolitik och genusteori. Vänsterpartiets generösa migrationspolitik kan också spela in.

TORKEL IVARSSON

23 december 2020

Den kommunistiska ungdomsklubbens fana. Foto: Torkel Ivarsson

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.