Bokebackens
kultursida

Så blev jag skeptisk
till klimatalarmismen

Kemisk Tidskrifts omslag nr 6/83. Göran Värmby, då handläggare på länsstyrelsens naturvårdenhet i Göteborg intervjuas i serien ”Kemiprofiler”. Foto: Per Landén

I denna personliga betraktelse efterlyser Göran Värmby det helhetsgrepp som tidigare fanns i miljöarbetet. Allt handlar nu om klimatet och särskilt allvarligt är att media svikit sin uppgift att kritiskt granska utsagorna från FN:s klimatpanel. De enorma penningflödena till ”klimatkrisen” innebär att lösningen på andra viktiga miljöproblem får stå tillbaka.

Det känns trevligt att få skriva här på Bokebackens hemsida. Känns avslappnat, jag kan skriva och tänka lite friare än när jag skriver för ”stora media”. Efter många år har jag ånyo fått kontakt med bröderna Ivarsson. Ulf, som då jobbade på Miljötidningen, intervjuade mig och min kollega Ulf Karlström 1980, alltså för 40 år sedan, om miljöarbetet i Sverige. Den intervjun, som var en av de mot miljö-etablissemanget mest kritiska jag upplevt, påverkade Sveriges miljöarbete. Ännu ej utgivna anteckningar, som jag sett, av dåvarande chefen för Naturvårdsverket Valfrid Paulsson, nära kamrat till Olof Palme, tyder på det. Det var även mängder med för oss positiva interna reaktioner på Naturvårdsverket, som aldrig kommit till allmänhetens kännedom.

Torkel var en av de reportrar på Borås Tidning som skrev om Vänga miljövårdsgrupp där jag var med tillsammans med min syster, hennes man Alvar, mjölnaren David Svensson på Vänga Kvarn plus några till. Vängagruppen blev känd som en av de första miljögrupperna i Sverige 1970 – för 50 år sedan.

Alltsedan den tiden har jag arbetat med miljöfrågor från en lång rad olika plattformar. Först blev det några år på länsstyrelserna i Skaraborg respektive Göteborgs och Bohus län. Sedan blev det Greenpeace, Miljödepartementet, Göteborgs kommuns näringslivssekretariat, egen miljökonsultfirma med jobb för stora företag, kommuner och NGOs (icke statliga organisationer) , miljöchefsjobbet för Göteborgs Stad, Business Region Göteborg AB (BRG) med affärsdriven miljöutveckling, samt återigen egen konsult.

Under denna långa tid har mitt fokus alltid varit att få till stånd minskning av utsläpp av olika föroreningar och kemikalier till miljön. Miljö ser jag som lika med människa och naturmiljö, förutsättningen för vår existens.

Det är intressant att nu i efterhand kunna konstatera att klimatet var en en icke-fråga under huvuddelen av min tid med miljöarbete. Det nämndes av vissa experter i olika dokument och rapporter, men i det praktiska dagliga arbetet minns jag inte en enda diskussion om just klimatfrågan. Har ett svagt minne från 1980-talet att Naturvårdsverket tillsatte en expert/handläggare – Tom Hedlund – för att bevaka klimatfrågan och globala luftföroreningar. Jag kände Tom sedan tidigare då vi båda ingick i en grupp tjänstemän som arbetade för att få stopp på spridningen av klorparaffiner och andra miljögifter.

Förnyelsebart ett mantra

Låt oss efter denna långa inledning gå över till varför jag blev kritisk till klimatalarmismen. Jag kanske först ska nämna att jag 1998 efter jobbet som miljöchef för Göteborgs Stad fick en förfrågan av dåvarande kommunstyrelseordföranden Göran Johansson om jag ville ta ett uppdrag – med stadens Näringslivssekretariat – Business Region Göteborg AB (BRG) - som bas – att få igång ett projekt i Västsverige med syfte att stimulera en utveckling av förnybar energi.

Inom parentes: minns att jag under denna tid mer tänkte på resursfrågan, det vill säga det är viktigt att vi försöker hitta energikällor och material som är förnybara. Vi kan inte bara i längden använda ändliga resurser. Jag tror att många av oss miljö-experter tänkte så då. Förnyelsebart var ett mantra. Det fanns i alla fall ingen klimatalarmism vad jag minns. Den kom igång först långt senare, 2006, med Al Gores film ”En obekväm sanning” och den brittiske ekonomen Nicholas Sterns rapport om klimatkostnader.

Efter några månaders research och kontakter med forskare, företag, kommuner och experter blev det biogas som fordonsbränsle som vi valde ut – i samarbete med Göran Johanssons S-kompisar i Borås och Trollhättan. Någon diskussion om detta ville Göran inte ha.

”Tar vi upp det i fullmäktige i Göteborg blir det bara en jävla massa tjöt och Kia Andreasson [Mp] stoppar hela projektet”, minns jag tydligt att Göran sa. Vi som jobbade med projektet tyckte detta var en bra inställning, vi fick snabbt mandat att ”köra på”. Även om jag nu efteråt ser frågetecknen kring demokratifrågan tycker jag Göran jobbade på ett bra sätt. Han stämde alltid av sina idéer med folk som hade kunskaper. Och pratade även med oppositionen, inte minst den mycket kunnige och pragmatiske Clas Roxbergh som var gruppledare för miljöpartiet på den tiden. Det fanns alltså alltid nödbromsar att dra i. Roxbergh var en person som låg ljusår från dagens miljöpartister ifråga om verklighetsuppfattning och sunt förnuft.

Gör resurs av avfall

Det jobbet höll jag på med 1998-2009, då jag lämnade BRG. Fortfarande hade jag då inga speciella funderingar kring just klimatfrågan eller problematiken med koldioxidutsläpp. Under hela projekttiden med biogas hade jag som en ledstjärna att det skulle ge många miljönyttor. Få fram bränsle av ”skit” är ju ingen dålig grej. Man tar hand om organiskt biologiskt nedbrytbart avfall, inte minst hushållsavfall och organiskt avfall från industri och jordbruk/livsmedelssektorn, och gör ett energirikt bränsle av det. Man skapar en positiv lösning för flera sektorer, kommuner, företag och jordbrukare. Man gör en resurs av ett avfall, ett bränsle för fordon, el- och värmeproduktion – som till skillnad från andra ”klimat-lösningar” ger kraftigt minskade utsläpp av mängder av olika föroreningar som partiklar, kvävedioxid, svavel och cancerogena kolväten. Inte bara koldioxid.

Det blir många olika miljövinster, nya jobb och minskat beroende av importerad energi. Vilket är en stor skillnad mot t ex produktion av etanol, eftersom odlingen konkurrerar med livsmedelsproduktion, ger problem i låglöneländer som Brasilien, Ghana och Tanzania samt ger nya oreglerade miljöfarliga utsläpp typ formaldehyd och andra föroreningar.

Invandringsproblemen mörkas

Låt oss nu förflytta oss framåt. Jag säger till vår VD på BRG 2009 att jag slutar och startar eget igen, eftersom han inte tycker att min idé om att bli lobbyist för Göteborgs Stad i Stockholm är en bra idé. Jag hamnar nu till min förvåning och glädje i en situation som innebär att jag är totalt oberoende! Hurdå? Jo, jag har fixat så att jag får ut en viss pension som gör att jag inte behöver stressa ihjäl mig för att fakturera och få in kulor hela tiden – som när jag drev aktiebolag med konsultverksamhet på 90-talet då jag hade familj, barn, hus, bilar, semesterresor, räntor och amorteringar att betala tillsammans med min dåvarande hustru.

En underbar känsla. Helt oberoende. Kan tänka och göra det jag tycker är roligt och stimulerande. Kan det bli bättre? Jag har mer tid, kan äntligen börja förkovra mig, läsa på, och friska upp kunskaperna. Får mer tid att även intressera mig för vad som händer inom andra viktiga samhällsområden. Bland det första jag märker är det oroande mörkandet av viktiga fakta i invandringsfrågan. Får hjälp och blir väckt av nära vänner att uppmärksamma hur media har gått över till att driva olika former av agendor. Man jobbar inte längre enligt det gamla hederliga konceptet konsekvens-neutralitet. Journalisterna granskar inte längre makten och etablissemanget på samma sätt som tidigare. Snarare granskar och hänger man ut vanliga medborgare med fel åsikter. Här har jag en hel del erfarenheter, som jag gärna vill återkomma till i en kommande krönika.

För mycket alarmism

Jag kan inte riktigt exakt peka på när jag började bli skeptisk till klimatlarmandet. Jag minns en kväll när jag varit på en motionsrunda med gamla polare i Skatås Motionscentrum i Göteborg och när vi satt som vanligt på en pub efteråt och käkade god mat med en ”kall Bertil”. En av mina kompisar – en läkare och professor med gott renommé – tyckte det var för mycket alarmism i klimatfrågan, och pekade på flera händelser där alarmisterna haft helt fel. Jag själv och en annan kamrat – också läkare och tillika forskare - sa emot. Jag lyfte fram utsläppen av miljögifter som ett viktigt exempel att egentligen ”larma mer om” minns jag. Vissa funderingar satte sig i mitt huvud.

Minns ytterligare en händelse. Det var en klimatkonferens i Stockholm, i en lokal i själva Centralstationshuset i Stockholm. Året kanske var 2002-2003. En av talarna var Christian Azar från Chalmers, en mega-stjärna inom klimatfrågan, bland annat en av få representanter från Sverige i IPCC – FN:s klimatorganisation. Vi från Göteborg kände Christian väl. Han var en centralfigur i samband med Göteborgs Miljöpris under flera år. Minns att jag hjälpte honom ekonomiskt via mitt jobb på BRG att få till en översättning till kinesiska av en klimatbok han skrivit – som en gåva till de kinesiska ledarna. Efter hans föredrag var vi några som påpekade för honom att det inte bara är klimatet som är viktigt, det finns en lång rad andra frågor som riskerar att hamna i skuggan av klimatdebatten om vi bara poängterar klimatfrågan. Christian som är en smart person nickade och höll med, men i praktiken: vad kan han göra, han får alla sina anslag från klimat-aktivistiska organ? Han har sitt jobb att utföra.

Debatt är inte tillåten

Då jag läste en mängd olika artiklar på nätet började jag ana oråd. Inte bara klimatet, utan om en mängd andra frågor. Jag märkte att det som redovisades av ”alternativa medier” inte alls kunde återfinnas i traditionella media. Bristerna i behandlingen av invandrings- och klimatfrågorna var uppenbar. Till exempel mörkades ej passande fakta och det var mycket svårt att få igång en öppen debatt om problemställningar som inte låg inom den så kallade åsiktskorridoren. Jag märkte att kritik mot ”gällande norm” om enbart mänsklig påverkan som orsak till klimatförändringar inte behandlades i våra vanliga media.

Vissa kritiska debattinlägg publicerades under 2000-talet, bland annat av IVA-ledamoten Lars Bern med flera kunniga experter och forskare. Även Per-Olof Eriksson, före detta VD för Sandvik och styrelseledamot i AB Volvo fick in någon artikel i Dagens Industri. Men därefter har vad jag vet mycket få kritiskt granskande artiklar publicerats.

I samband med kusinerna Ekdahls debattprogram i SvT under 2020 avfärdades alla alternativa teorier om den pågående ”människodrivna” uppvärmningen med ungefär ”att all forskning är överens” – vi får alltså inte föra någon debatt eller ifrågasätta detta faktum. Det intressanta är att det är helt fel att påstå att alla klimatforskare är överens. Man brukar säga att 97 procent är helt överens. Flera studier jag sett visar att detta inte är sant. Man har gjort ett urval av lämpliga ”medhållande” forskare på ett icke seriöst sätt och dessutom gjort vinklade tolkningar av svaren i en enkät.

Falsifiering

Varför kan man inte låta olika forskare och andra sakkunniga diskutera i lugn och ro i öppen anda i ett förutsättningslöst utformat program? Det är för mig helt obegripligt!

Bland annat lärde jag mig när jag började studera andra inlägg än de som våra vanliga media förmedlade att vetenskap innebär ett ständigt prövande av teorier som hela tiden måste verifieras, kontrolleras genom mätningar och empiriska studier i verkligheten. En viktig princip är t ex filosofen Karl Poppers idé om att man aldrig kan hålla på med att enbart verifiera en teori, utan istället måste man försöka falsifiera teorin. Alltså försöka bevisa att den är fel. Kan man inte det – tja, då är teorin tills vidare det bästa man har och gäller som senaste kunskap. Vilket även gäller Einsteins teorier. Som kanske senare kommer att visa sig vara otillräckliga, precis som Newtons teorier blev överkörda av Einstein i början av 1900-talet. Just denna falsifiering saknas helt i klimatforskningen och i debatten.

Jag läste in mig på vilka som egentligen driver klimatfrågan. Det visade sig vara IPCC, FN:s klimatorganisation, vars självpåtagna uppgift är att visa sambandet mellan uppvärmning och mänsklig påverkan, inte att utan låsningar undersöka vad som påverkar klimatet . IPCC bedriver ingen egen forskning utan sammanställer det som forskare på universitet och olika institut kommer fram till.

Märkliga iakttagelser

När jag kollade vidare upptäckte jag många märkliga saker:

- IPCC:s politiska uppbyggnad med alla 155 FN-länder som bestämmer i slutändan vad som gäller. Ett arbetssätt som innebär att politiska aspekter avgör vad som ska kommuniceras
- Det finns ett inflytande i IPCC från NGO:s – Greenpeace och WWF – som aldrig redovisas och diskuteras i traditionella media och som saknar all demokratisk förankring. Greenpeace och WWF är lobby-organisationer som drivs av sina speciella intressen. De kan jämställas med vilka globala företag som helst. Jag har ju själv suttit med i styrelsen för Greenpeace Sverige och vet hur man jobbar. Vilket inte behöver vara fel i sig, men däremot utgör man ett icke demokratiskt särintresse.
- Larmen som byggs på modeller, är mycket svaga verktyg och kan aldrig efterlikna verkligheten. SMHI kan till exempel med sina modeller inte ens ge korrekta prognoser för en vecka framåt.
- De många larmen – ”vi har tio år på oss” - har mycket sällan eller aldrig slagit in
- I media lyfts endast värmerekord fram från olika platser och regioner, sällan eller aldrig köldrekord
- Avsaknaden av mätningar som styrker de många larmen, t ex visar mätningar från världens hamnar att havsytans stigning inte alls är alarmerande. Den ligger blott på några millimeter per år.
- Media och makthavare tillåter ingen öppen debatt. Detta är bland de allvarligaste invändningarna
- Medias agerande är ytterst märkligt. Den 3 januari såg jag i SvT 1 ett påfallande ensidigt program. Först en dokumentär om Greta och sedan en slags teaterföreställning med Johan Rockström som budbärare för ren skräck-propaganda, utan några som helst diskussioner efteråt om relevansen i det han påstår.
- Medias totala brist på kritisk granskning. Inte en enda larmrapport har ifrågasatts vad jag kunnat se. Istället anställer man så kallade klimatkorrespondenter, vars enda uppgift är att vidarebefordra larmrapporter från FN och IPCC, samt publicera så många skräckscenarier som möjligt.
- Tidigare värmeperioder utan mänsklig påverkan – med positiv inverkan på samhällsutvecklingen – har jag aldrig sett nämnas i media eller i klimatdebatten.
- Alarmistiska uttalanden kommer i regel från talespersoner, som inte är klimatforskare, sådana som Johan Rockström och Anders Wijkman. Detta är remarkabelt.
- Man bemöter eller diskuterar inte kritik från forskare som är skeptiska.
- Politiker säger ”miljö” men pratar enbart om klimatet, jämför t ex senaste EU-valet.
- Otroligt stora resurser satsas på ”klimatet” oftast utan någon redovisning av resultat. Tänk på alla ”klimatnödlägen” med åtgärdsprogram, som beslutats från EU ner till minsta kommun. EU:s klimatbudget ligger förresten på 2 500 miljarder kronor 2021-2027.
- De enorma penningflödena till ”klimatproblemet” innebär att andra viktiga miljöproblem får stå tillbaka.

Gigantiskt hyckleri

Ett fenomen som gör mig särskilt misstänksam är hur stora globala företag som Dow Chemical, DuPont, 3M, Bayer AG, BASF, Shell, BP, ExxonMobil med flera är så väldigt positiva till klimatalarmismen. Utan att göra något speciellt åt de enorma mängder miljöfarliga kemikalier de sprider via sina produkter. Ett gigantiskt hyckleri. De gillar naturligtvis överstatliga bestämmelser med gemensamma regler för hela världsdelar och för hela jordklotet när det gäller koldioxidutsläpp, eftersom de då kan konkurrera ut mindre företag som inte har en chans att hänga med.

Det är också intressant att klimatfrågan innebär stora möjligheter att skapa innovationer, nya företag, nya jobb, nya vinster och på köpet få en godhetsstämpel. Politikerna solar sig i glansen. Däremot säger storföretag och politiker inte mycket om de allvarligare, traditionella miljöproblemen, som spridning av miljögifter, miljöfarligt avfall, farliga utsläpp till luft, vatten och mark. Om man också måste ta sådana hänsyn blir det ju svårt att skapa nya jobb, få fram nya företag, göra kortsiktiga vinster och någon good will kan man inte räkna med.

Föroreningar är inte med

Utsläpp av föroreningar och traditionella miljöproblem typ miljöfarligt avfall, miljöfarliga kemikalier med mera är inte längre är med på prioriteringslistorna – vare sig från myndigheter, forskningsinstitutioner eller NGO:s. Greenpeace reklambrev hem i min mejlbox nämner inte längre dessa viktiga problem, som var nummer 1 när jag engagerade mig och anställdes i Greenpeace hösten 1986. Man tar i stort sett bara upp klimatfrågan och utrotningshotade arter, vilket är mycket anmärkningsvärt. Jag ser samma tendenser i WWF, Världsnaturfonden, med flera organisationer. Och inte minst i media vilket är oerhört förvånande. Pratar man ihop sig om vad som ska betraktas som viktigt?

Jag ser med min bakgrund att vi har mycket stora och allvarliga miljöproblem på vår planet med utsläpp till luft, vatten, mark, med miljöfarligt avfall, kemikalier och buller. Framförallt i av västvärlden exploaterade låglöneländer i Asien, Afrika och Sydamerika. Jag ser däremot inte alls lika mycket problem med utsläpp av ogiftiga naturliga ämnen som koldioxid (byggstenen för allt liv), metan och dikväveoxid – de båda senare också viktiga ämnesomsättnings-ämnen men även betraktade som växthusgaser.

Naturliga orsaker

Vad jag tror om klimatfrågan? Vi har helt klart – vilket alla seriösa personer är överens om – en uppvärmning av en slags medeltemperatur på jordklotet på cirka 1 grad alltsedan lilla istidens slut runt 1850. Vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det tidigare varit mycket kallt i några hundra år. Denna uppvärmning har inte visat några tendenser att öka direkt proportionellt mot de hela tiden växande mänskliga utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Talande är också att temperaturen fram till andra världskrigets slut steg ungefär en halv grad, trots att utsläppen dessförinnan varit i stort sett försumbara. Min slutsats är att pågående uppvärmning till allra största delen beror på naturliga orsaker som solens aktivitet, förändringar i magnetfält, molnbildning och jordaxelns lutning. Hur kunde det annars inträffa långa värmeperioder under sten- och bronsåldern, romartiden och medeltiden? Jag tror som flera andra forskare att det är den till största delen naturliga uppvärmningen som via havets avgasning i huvudsak ökar halten koldioxid i atmosfären. Inte tvärtom, att det enbart är koldioxiden (inklusive övriga växthusgaser) som orsakar uppvärmningen, vilket är main stream uppfattningen. Att människan också kan ha en viss betydelse kan inte helt uteslutas. Men att detta skulle ha så stor påverkan att livet på jorden utplånas, som alarmisterna påstår, är orimligt. Istället tror jag det är bra på många sätt med lite varmare klimat, inte minst för oss i de norra regionerna. Växtligheten och jordbruket skulle gynnas, energibehovet för uppvärmning minska, ökenutbredningen dämpas och fritid och turism tjäna på det. I vilket fall anser jag från ren resurssynpunkt att ändliga energikällor ändå måste ersättas med förnybara på lång sikt.

Jag vill avsluta med att det finns massor av andra viktiga miljöåtgärder som kan och måste genomföras – men det tar vi en annan gång.

GÖRAN VÄRMBY

23 januari 2021

Ur Miljötidningen 4/77. På den tiden intresserade sig miljörörelsen för ett brett spektrum av problem. Kemikaliefabriken EKA belastade göteborgarnas dricksvatten och frågan var nu om fabriken skulle få tillstånd att leda sitt förorenade processvatten till det kommunala reningsverket.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.