Bokebackens
kultursida

Västergötland flödar
av skrivarglädjen

Västergötland tar inte mycket plats i litteraturhistorien. Här finns visserligen en uppsjö av duktiga hembygdsförfattare- och forskare men få riktigt stora namn. En djupdykning i landskapets krönika ger dock mer än man tror. För att citera folklivsforskaren Sixten Västgöta-Bengtsson: ”Tänk om alla vore västgötar, va lognt å gött dä vore på jola då och så roligt sen!”

Det är vanligt att påstå att Västergötland ur litterär synvinkel har mindervärdeskomplex, framför allt mätt mot skrönans och diktens landskap framför andra – Värmland. Geijer, Fröding, Ferlin och Lagerlöf med flera är onekligen svårslagbara. God tvåa är Småland med Linné, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. Västerbotten som med sin karga miljö inspirerat Torgny Lindgren, Sara Lidman och P O Enqvist hamnar på tredje plats. Björn Gidstam, författare och illustratör till flera högklassiga landskapsböcker, skriver i den om Västergötland att ”landskapet saknar litterära giganter som format dess identitet (…), men här finns i gengäld ett historiskt skimmer som är mer spännande än i de flesta andra landskap.”

Detta betyder dock inte att Västergötland är helt utarmat på författare som tecknar denna skimrande miljö. Sett i ett bredare perspektiv flödar forskar- och skrivarglädjen bland hembygdsvänner och entusiaster med olika grad av professionalitet men alla med intressanta och viktiga berättelser om landskapets kulturhistoria. Den som vill veta mera om dessa rekommenderas kontakt med Föreningen för Västgötalitteratur. Jag ska här presentera ett urval mer kända pennor. Vi västgötar (jag är en naturaliserad sådan) kan till en början skryta med innehavet av Sveriges äldsta bok, Skaramissalet från 1150, en handskriven mässa på latin vars två delar förvaras i Skara stifts-och landsbibliotek respektive Skara museum. Missalet är förmodligen tillkommet i ett norskt kloster och sannolikt beställt till invigningen av Skara domkyrka, i bruk där ända till reformationen. Av större verk kommer därefter Den äldre Västgötalagen, men mer än hundra år senare, och skönlitteratur är det ju inte frågan om. För att knyta ihop den tråden får vi gå fram till den i Paris universitetsutbildade skarabiskopen Brynolf Algotsson ( 1248-1317) som med sina diktverk räknas som ett av de främsta litterära namnen under svensk medeltid.

Pionjär för realismen

En annan stor svensk diktare med Västergötland som ursprung var Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), lyriker, kritiker, tidningsredaktör och en stark polemiker i upplysningens anda. Men liksom i fallet med den beläste skarabiskopen består väl hans läsekrets i dag mest av litteraturvetare.

Sedan får vi gå ytterligare hundra år framåt i tiden och möta en av 1800-talets mest betydande författare, nämligen Sophie von Knorring (1797-1848), skaraborgare och en av pionjärerna i den svenska realistiska romanformen. Hon skrev både om högreståndsliv och om allmoge. Bönderna karaktäriserade hon i pionjärverket Torparen och hans omgivning som naturmänniskor i Rousseaus anda. Så till Birger Sjöberg (1885-1929), Vänersborgs store son med vissamlingen Fridas bok, romanen Kvartetten som sprängdes och diktverket Kriser och kransar. Sjöbergs genombrott som diktare Fridas bok innehåller visor med miljön huvudsakligen hämtad från Vänersborg, kallad Lilla Paris:

”Se staden flaggar! Dukar sväva, sommarns vindar dra.
Böljor blå,
De kryssa och slå
Kring svarta skutor, guppande, med ved och bräder på.

De flesta av visorna, tonsatta av författaren själv, handlar om en bodbetjänt och hans fästmö Frida vars värld är en smula grönköpingsmässig. ” Men under det ironiska och parodiska går en ström av hjärtevärme och godhet”, skriver litteraturprofessorn Staffan Björck. Kvartetten som sprängdes är en händelserik roman fylld av humor och berättarglädje. Kriser och kransar speglar däremot tidens och Birger Sjöbergs egen ångest, med bilder från det första världskriget och spanska sjukan. Apart från Sjöbergs tidigare verk och med sin djärva stil mottagen med tveksamhet hos kritiker och bokläsande allmänhet, men så småningom omvärderad som Birger Sjöbergs tyngsta litterära insats.

Till de mer bemärkta västgötaförfattarna kan vi väl också räkna in Britt G Hallqvist (1914-1997) som bodde i Alingsås i tjugotalet år. Ur hennes rika produktion av barnböcker, diktsamlingar och psalmer plockar jag en favorit ur diktsamlingen Jag byggde mig ett fågelbo:

Smörgås med gurka
Och kalvstek på.
I morn ska vi fara,
Till Åsletå!

I buss ska vi fara,
Hela vår klass,
Och jag har fått pengar
Till minnen och glass.

Jag har lagt håret,
Jag är så fin.
Jag ska få sitta
Med Anna Katrin!

Hon har en kamera,
Hon ska ta kort.
Vi har stämt möte
Vid Johanssons port.

Bara det inte
ösregnar då,
när vi ska fara
till Åsletå!

Av de mer kända västgötaförfattarna måste jag också framhålla John Rumenius (1911-2000) med sina historiska romaner från stormaktstiden, I låga ryttartorpet med flera, och folklivsforskaren Västgöta-Bengtsson (1908-2000), inte minst uppskattad för sina roliga historier: ”Tänk om alla vore västgötar, va lognt å gött dä vore på jola då!” Dit hör också Ove Allansson (1932-2016), sjömannen från Kvänum som blev författare, ofta med motiv från det hårda livet ombord i böcker som Resan till Honduras och Berättelser från sjön. Lite perifert kan man notera att Frans G. Bengtsson (1894-1954) tillbringade sina sista år i Gullspång. Hans efterlämnade boksamling finns i ett minnesbibliotek där. Till hans främsta verk hör Karl den XII:s levnad och Röde Orm, den senare ännu högst levande. Jag vill också fästa uppmärksamheten på en nykomling i sällskapet, boråsförfattaren Leif Svensson med utsökta skildringar av sin äventyrliga mormor Ferdinanda i böckerna Nanda och Mor behöver dig.

En egensinnig författare var Folke Dahlberg (1912-1966), med Askersund och norra delen av Vättern som bas. I fyra av sina böcker har han hämtat motiven från Vättern och Tiveden: Göta kanal, Tiveden, Vättern och Leva vid Vättern. Hans prosa är mycket speciell, man kan säga att den speglar hans egen surrealistiska konst. Dahlberg var en mycket skicklig bildkonstnär med tuschteckningar i punkt-och streckteknik. Hans minne vårdas av Folke Dahlbergsällskapet.

Djupsinnig humor

Poeten, dramatikern och novellisten Göran Blixt har sina rötter i Bohuslän men hör numera också till västgötaförfattarna. Han framträdde tidigt med den prisbelönade diktsamlingen Monologens Perspektiv (1968). ”Att resa bort är aldrig något att frukta, den är bara återkonsten spegelvänd. Om du lever som nomaderna behöver du aldrig lämna din utgångspunkt.” Blixt gjorde inte sin publik besviken med fortsättningen Per Albin sa: Varen Svenske! (1972). ”Platt satt Geijer i London på Lloyds kaffehus/och genomströvade med hatten i hand/det böljande Börshuset”. Därefter uppmärksammad för sin novellsamling Den öppna fågelburen och lovordad för sin första radiopjäs Vi talade om Geijers tid. Den skulle följas av ytterligare fem. Om sin debut som dramatiker skriver Göran Blixt i sin lite gäckande djupsinniga och återhållet humoristiska stil på Centrum för dramatiks hemsida. Engagerad i Västergötlands historia bidrar Göran Blixt till Dimbobygden med artiklar i skiftande ämnen - tronstriderna på 1200-talet, stenskulpturer under medeltiden, Kungslena under biskop Brasks tid, Gustav Vasa och västgötaupproret, Skaraborgs regemente under Napoleonkrigen, den lokala konsten.

Strandhugg i socknarna

En modern reseskildrare är översättaren och författaren Erik Andersson som i sin senaste bok Hem/ resor i Västergötland gör roande strandhugg i ett 50-tal socknar i landskapet. Även hans förra roman Den larmande hopens dal har hämtat motiven från Västergötland.

Till de professionella hembygdsskildrarna hör Gunnar Arnborg, f d folkhögskolelärare och hedersdoktor med titlar som Stenmurn och Stigar och vägskäl, och Tore Hagman, tillika lyhörd fotograf. Hans senaste verk Vår tid med jorden är ett finstämt äreminne över en försvunnen odlargärning.

Bland de många resande skriftställare som gjort nedslag i Västergötland hör den tyske historikern och författaren Ernst Moritz Arndt (1769-1860) som 1804 gör följande notering:

”Västgötarna hava en karaktär, som är vanlig hos slättbygdens innevånare i Sveriges skogs- och bergstrakter. Man finner här i synnerhet många blonda ansikten och i allmänhet ett välskapat folk. Jag har uti ingen annan provins i Sverige sett så många välskapade barn, samt så sköna kvinnor och flickor. De hava något milt och angenämt i hela sitt väsen och i synnerhet sköna stora blåa ögon som uttrycka svärmeri.”

För en extra rolig kommentar om Vadsboslättens bebyggare står prosten och genealogen Olof Sundholm (1752-1819): ”Deras dygder äro, att de äro arbetssamme och hurtige (…) De gruva sig aldrig för de besvärligaste resor, men vilja ha god matsäck och resebrännvin tillfyllest.”

Flitigt citerad är förstås Carl von Linnés (1707-1778) Västgötaresa 1746. Höjdpunkten var Kinnekulle där Linné stannade i fyra dagar, hänförd av geologi och växtlighet. Redan när han såg berget på avstånd utropade han: ”Kinnekulle är en plats bland de merkwärdigaste i riket för dess synnerliga belägenhet och skapnad.”

Det tyckte även prästen, författaren, historikern med mera Olaus Magnus (1490-1557): ”På toppen av detta berg finner man ett sådant utsökt behag i vad det rör blad, örter och alla trädslags frukter (…) vilka växer vilda och äro lika sällsynta och ljuvliga, som vore de sådde eller planterade, att man svårligen skulle kunna uppleta eller upptäcka en behagligare nejd i hela Norden. Dess obeskrivliga ljuvhet mångfaldigas därtill av den samfällda sången av olika fågelarter.”

En landskapets patriot var landsantikvarien Sven Axel Hallbäck som i Platåbergens landskap – en bok om Västergötland (1976) skrev följande lyriska rader:

”Om man fortfarande vågar sig på att prata om underverk återstår i alla fall det sjunde. Här väljer jag gärna själv det västgötska kulturlandskapet, det landskap som från dimmig heden tid genom oändlig mänsklig möda skapats och formats fram till våra egna dagar – det ljusa öppna jordbrukslandskapet – oändligt fagert. Det förtjänar kanske mer än de flesta andra företeelser hedersnamnet underverk.”

Journalisten och författaren Olof Lagercrantz (1911-2002), uppväxt i Falköping, får avsluta denna litterära rapsodi från Västergötland med några rader ur Dikter från mossen:

Träskfolket stiger i de ljumma nätterna
ur gravarna som strötts med näckrosmjöl.
Kring mörka halsar glimmar amuletterna
som matta stjärnor över mossens göl.

De var de första – fiskarna och jägarna.
I dunklet rör sig deras ljusterbloss.
De stakar hemåt genom vattenvägarna
Som torkat ut och grott igen för oss.

TORKEL IVARSSON

1 januari 2021

Bivack vid Axevalla hed. Litografi av P N Arbo. 1858.

Lidköping. Akvarell av Fritz von Dardel. 1851.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.