Lästips
Viktorianerna i närbild mer sociala än pryda
Om den engelska 1800-talslitteraturen har det skrivits hyllmeter av avhandlingar, biografier och essäer och det är inte att undra på med tanke på vilken oerhört dynamisk period det är frågan om. 1700-talets litterära tendenser hade tjänat ut, nu ville man inte längre läsa om höviska riddare, listiga lakejer och romantiska jungfrur. Med industrialiseringen följde hårda villkor för de lägre samhällsklasserna och flera av de tongivande författarna skildrar med skarp realism livets skuggsida, sociala och politiska konflikter, överklassens arrogans, brytningen med de puritanska idealen och kvinnoförtrycket.
Det blir också enklare och billigare att trycka böckerna så att man kan mätta läshungern hos de tusen och åter tusen som strömmar in till städerna för att tjäna sitt levebröd i enkla sysslor. Folket vill ha underhållning och bokutgivningen blir en storindustri.
I det myller av författare som framträder under den viktorianska eran kan en enskild läsare knappast orientera sig utan hjälp. Och inte blir det lättare av att kritikerna och litteraturhistorikerna kan ha helt olika värderingar. En akademisk stämpel är inte heller någon garanti – somliga standardverk är faktiskt mest torra och trista uppräkningar av bibliografiska data men utan de pikanta historier vi behöver för att orka läsa.
Betydligt mer levande som guide är DN:s mångåriga kritiker Ruth Halldén, som i sin Radikaler & Viktorianer tecknar både lärda och ömma porträtt av utvalda favoriter. ”Visst var de makalösa dessa engelska 1800-talsförfattare med sin produktivitet och sin aptit på livet, med sin kombination av samhällsintresse och gemyt. De tycks ha arbetat oupphörligt. Någon gång i sjuttioårsåldern blev de mätta på livet, tog sig för hjärtat och dog (kanske på Reformklubben i London, järnvägsstationen i Milano eller basaren i Marrakech). Därefter begravdes de i Westminster Abbey”, skriver Halldén med en slående formulering.
Några av epokens mest söndertolkade stjärnor är omöjliga att gå runt men den otroligt belästa Halldén kompletterar bilden av dem genom att fånga deras litterära läge med några målande kommentarer. ”Hur slumpartad är inte litteraturhistorien. Vissa författare sitter i orubbat bo sekel efter sekel – andra knuffas ut”, heter det till exempel om Walter Scott. Efter att ha synat det mesta av betydelse som skrivits om Scott slår hon till med sin egen slutsats: att man glömt bort författarens skarpa intelligens och stora humanitet, subtiliteten och sinnet för komplikationer.
Gemensamt för flertalet författare i Radikaler & Viktorianer är att deras egna liv och erfarenheter återspeglas i böckerna. Efter pappans konkurs och sitt eget barnarbete i en hälsovådlig blanksmörjefabrik hade Dickens inga svårigheter att gestalta några av sina huvudpersoner. ”Här föddes hatet mot översitteri, medkänslan med de fattiga, skräcken för smuts och förnedring – och inte minst ett livslångt, nästan maniskt revanschbegär”. George Eliot växte upp utan skolutbildning, blev visserligen redaktör i en radikal tidskrift, men upplevde ändå de Londonintellektuellas förakt. Utanförskapet är ett av hennes stora teman. Prästfrun Elisabeth Gaskell visste allt om fattigdom efter 20 års frivilligt hjälparbete i slummen. Mera motsägelsefull är Anthony Trollope som var en karlakarl, en jägare och sällskapsbroder – men i romanerna är han en subtil kvinnoskildrare. ”Så många begåvade kvinnor finns det inte hos någon av de andra viktorianska författarna av manskön, inte ens hos Thackeray”, noterar Ruth Halldén.
Lite överraskande får också Friedrich Engels ett kapitel. Hans studie Den arbetande klassens läge i England är dock enligt Halldén en av de mest effektiva reportageböckerna i ämnet som någonsin skrivits. Som son till en fabriksägare tillhörde Engels den förmögna societeten och för att få material till boken måste han därför ägna inte mindre än 20 månader åt research. Resultatet är läsbart än idag.”Allt känns levande och aktuellt … Det finns en kraft och enkelhet i språket som är betvingande, men man märker hela tiden den tillbakahållna vreden över orättvisorna”.
Ruth Halldén välter alltså våra fördomar om den viktorianska litteraturen över ända. Den har inte mycket med småborgerlig inskränkthet, sexuell prydhet, ett sedesamt och underdånigt liv att göra. Istället är det engagemanget för samhällets olyckliga och ett socialt frihetspatos som sätter de starkaste avtrycken i romanerna.
ULF IVARSSON
18 mars 2014