Bokebackens
kultursida

Lästips

Historien om ett gammalt hus på Rivieran

Besuttna finlandssvenskar vräkte sig i villor på Rivieran. Men krigen kom emellan och husen såldes till nyrika. I Kenneth Danielssons bok om Villa Huovila beskrivs hur den gamla överklassen tappade greppet om sina förmögenheter och slösade bort sina tillgångar genom spel på kasino och rent dagdriveri.

Kenneth Danielsen har skrivit en lite avvikande bok, en historik till hundraårsminnet av ett hus i Nice, på den eleganta strandpromenaden Promenad des Anglaise 139. Egentligen är det frågan om ett fritidshus, något som var på modet i slutet av 1800-talet då det rika borgarskapet skaffade sig villor längs franska Rivieran. Det som gör villan exceptionell är dess arkitektur, huset liknar ingenting annat än sig själv. Författaren begränsar sig till tiden då huset hade finska ägare men han har inte sparat någon möda att i detalj kartlägga denna period i husets historia. Här har han gått igenom otaliga arkiv, granskat brevsamlingar och till och med intervjuat ättlingar till de tidigare ägarna.

Resultatet är en tjock bok som vimlar av sak- och personuppgifter med otaliga utvikningar från ämnet, men framställt på ett sätt som ger en fullödig bild av hur den finlandssvenska överklassen levde och verkade under slutet av 1800-talet och vilka förändringar de ställdes inför under första hälften av 1900-talet. Huset i Nice går under namnet ”Villa Huovila”, ett namn som går tillbaka på en gård mellan städerna Forssa och Lahtis i södra Finland.

Karta över trakten där herrgården Huovila låg genast SW om Kärkölä by. Den tjocka röda linjen anger gränsen mellan Nylands och Tavastehus län. Bild: Lantmäteristyrelsen i Finland, 1920, s. 11.

Allt börjar på herrgården Huovila om 12 000 hektar, som ägs av Carl Johan Collin. Som nutida läsare kan man bara förundra sig över hur stora ägor den tidens herrgårdar regerade över. Carl Johan var inte bara mycket aktiv i att bedriva sitt jordbruk, han var också rektor för lantbruksinstitutet ”Mustiola” som ligger intill Forssa och som under denna tid var en av de viktigaste institutionerna för att införa nya effektiva jordbruksmetoder i storfurstendömet Finland. Han får tre söner som alla erbjuds möjligheten att studera. Äldre bröderna Carl Oskar och Carl Axel tar lydigt sina examina i Kejserliga Alexanderuniversitetet, men yngsta sonen Carl Constantin är en mera orolig själ och söker sig till Paris där han utbildar sig till ingenjör: Men i Finland förknippas studier i Paris med konst och inte ingenjörsvetenskap. Han lyckas därför inte marknadsföra sina tjänster och måste nöja sig med sitt eget jordbruk på Huovila.

1886 förändras situationen i och med att fadern dör och modern avstår från sin arvslott, vilket leder till att de tre bröderna Collin ärver hela den stora egendomen. Carl Constantins andel blir godset Huovila plus rätt stora tillgångar i reda pengar. Carl upplever en frustration över att inte ha fått användning för sina ingenjörskunskaper inom den finländska industrin och försöker därför applicera sitt kunnande på att modernisera jordbruket på gården. Men han verkar också vara romantiskt lagd vilket leder till att initiativen ofta blir ett hopkok mellan reella investeringar och romantiska dagdrömmar, som mynnar ut i ett investerings- och byggnadsraseri.

Fantasifull arkitektur

Under vistelsen i Paris imponerades han av den nya stålbyggnadstekniken och tillämpa denna för att bygga en ladugård med den största spännvidden i landet. Han använde också samma teknik vid för gaveln till byggnaden som liknar en jättelik solfjäder. Andra av hans ekonomibyggnader har en så fantasifull arkitektur att de skulle i dag bättre passa in i ett Disneyland. För att effektivera jordbruket skaffar han en kolossal ångtraktor som vållar allehanda problem i kommunen. Han grundar en ångsåg, öppnar en arsenikgruva och låter bygga ett pappersbruk men tröttnar snart på alltsammans och säljer bort det mesta med stor förlust. Nu vill han bara resa.

Samtidigt har hans drömvilla i Nice blivit färdig. Boken ger här en fin bild av förhållandena i Europa under villornas så kallade guldålder från slutet av 1800-talet fram till första världskriget. Ofta byggde ekonomin på stora lantegendomar eller en kombination mellan stor lantegendom och någon industriell verksamhet inom skogsindustrin. I Collins fall byggde ekonomin på det ärvda godset Huovila (eller vad som fanns kvar av det). För storfurstendömets Finlands del kan man ytterligare framhålla att godsens avkastning till stor del byggde på en slags livegenskap i smyg. Ett mycket stort antal torpare försåg nämligen herrgården med gratis arbetskraft, något som senare var en starkt bidragande orsak till att finska inbördeskriget bröt ut våren 1918.

Den besuttna klassen byggde ”drömvillor” längs hela franska och italienska Rivieran men området kring Nice kom att bli särskilt populärt. Författaren har i sin kartläggning funnit talrika beskrivningar av livet i dessa villasamhällen. Ofta var det frågan om övervintrare, det vill säga hela familjer som flyttade ner till sina villor under vinterhalvåret där de fördrev tiden med lekar och spel och med att gå från den ena tillställningen till den andra. Ofta uppstod det kolonier eller grupper av familjer på basen av nationell tillhörighet. I stor utsträckning var det frågan om rena rama dagdriveriet.

Nyrikt borgerskap

Man måste förundra sig över hur författaren lyckats få fram sådana oändliga mängder av uppgifter om vilka som uppehöll sig i dessa kolonier, hur de kände varandra och hur de var släkt. Det var å ena sidan adliga familjer som genom sina gods direkt kunde finansiera sina villor, men oftare i kombination med en befattning. Godsens herrskap förväntades nämligen göra karriär antingen som tjänstemän eller inom det militära. Därtill kom det nyrika borgarskapet. En traditionell gruppering från ståndssamhällets tid hade dock fallit bort från den besuttna skaran på Rivieran; prästerskapet.

Det hasardspel som florerade längs hela Rivieran utgjorde ett stort samhällsproblem. Då massor av sysslolösa människor med mängder av extra pengar fördrev sin tid på badorten sögs de förr eller senare in i spelhallarna där de vanligen förlorade allt. Carl Collins bror blev i praktiken av med nästan hela sin arv på dessa förödande spel. Det är märkligt hur folk så lätt dras in i ett spelberoende när man sällan hör talas om någon som skulle ha vunnit, men däremot otaliga fall där människor förlorat hela sin förmögenhet.

Furstendömet Monaco med casinot ”Monte Carlo” där otaliga herrar och damer av värld förlorat sin egendom men ingen vunnit. Postkort från sekelskiftet, recensentens samlingar/Bokebacken.

Villan som utgör bokens undersökningsobjekt var ritad av arkitekt Marius Allinges 1907. Färdig blev byggnaden år 1911. Collin hade tänkt sig att använda huset som en knutpunkt för alla sina resor, ett ställe dit han alltid skulle återvända, och där han skulle träffa många av sina gamla bekanta från hemlandet.

Ny kategori ägare

Författaren har inte sparat någon möda i att leta fram uppgifter om vilka som planerade och byggde huset, även vilka grannarna var och vem som först hyrde in sig eller bara bodde där. Rätt snart förändrades situationen å det kraftigaste i och med att första världskriget bröt ut och allt resande försvårades. Villan blev nu mera en tillflyktsort. Själv tappade Collin intresset för villan för staden hade snabbt brett ut sig och den lantliga charmen som ägaren hade eftersökt hade ersatts av en allt kraftigare trafik längs strandpromenaden. Situationen i Finland blev också allt mera otrygg på grund av den tilltagande spänningen inom landet. Resultatet blev att Colin, som led av en svag ekonomi, beslöt sig 1916 att sälja strandvillan och bygga sig ett nytt hus uppe på sluttningen ovanför staden. Affären genomfördes i november 1917. Den nya ägaren blev den framgångsrike finska bilhandlaren Sergej Nikolajeff jr.

Den nya ägarens släkt utreds därefter mönstergillt. Man får här bekanta sig med en ny kategori av undersåtar, som vuxit fram under storfurstendömets tid och som i mångt och mycket förknippas med de framväxande städerna. Det gäller handelsmän och krögare, ofta också som en kombination av bäggedera, och inte sällan med rysk bakgrund. Förklaringen är att de ryska garnisonerna som fanns i alla residensstäder drog till sig ryska handelsmän som försåg förläggningarna med förnödenheter. Dessa utökade vanligen sin verksamhet till allmän handel eller restaurangverksamhet samtidigt som de anammade kundernas språk, det vill säga svenska som var förhärskande i de flesta städer i Finland under slutet av 1800-talet. Familjen Nikolajeff befäste sin position genom restaurang- och caféverksamhet men de stora inkomsterna kom senare genom bilhandel, något som Sergej Nikolajeff organiserade i stor skala.

Författaren ger i det följande en välbalanserad översikt av hur bilismen introducerades i Finland och vilken central roll Sergej Nikolajeff kom att inneha i detta händelseförlopp. Intressant är här att jämföra den första ägaren med den andra. Collin använde ärvda pengar för ett skrytbygge på ansett ställe. Han hade ingenjörsutbildning och närde romantiska drömmar att mekanisera och modernisera jordbruket. Allt rann ut i sanden och han tappade snabbt intresset och sålde bort det mesta av sina tillgångar, också Villa Huovila som han därigenom kom att äga bara i fem år. Nikolajeff skaffade sina pengar själv. Han hade just ingen utbildning men var kolossalt intresserad av ny teknik och satte in en enorm energi i att utveckla bilismen i storfurstendömet. Han blev tvungen att ta stora risker men han insåg att det fanns en marknad för dessa lyxprodukter, och han gissade rätt. Precis som Collin ville han ha ett skrytbygge på Rivieran. Här kan den tilltagande oron i Finland ha spelat en roll. Precis som Collin kom Nikolajeff att få njuta av Villa Huovila i bara fem år för han avled redan år 1920.

Bilimportimperium

I praktiken handlar en stor del av boken ganska lite om villan i Nice för att mera koncentrera sig på hur Nikolajeff först bygger upp sitt bilimportimperium och därefter hur han blir begeistrad av åter en ny uppfinning; flygmaskinen. Sergej läser in sig på området och besöker alla flygutställningar och uppvisningar. Introduktionen av flygmaskiner till Finland blev dock på hälft på grund av att kriget bröt ut. Därefter redogör författaren för hur Nikolajeff och hans svågrar tog sig ut ur Finland som hemsöktes av ett fruktansvärt inbördeskrig och hur de försökte å ena sidan rädda vad som räddas kunde av sina tillgångar i Finland och Ryssland samt å andra sidan nyinvestera sitt återstående kapital.

Olga Nikolajeff, som efter makens död ärver alla hans tillgångar och fastigheter, också Villa Huovila går in för ett mera passivt leverne tillsammans med dottern Greta ”Etine” Nikolajeff. De sade rent ut: ”Nu skall vi leva på kapitalet”. Olga hyr ut allt som går att hyra ut av fastighetsstocken för att få en basinkomst, något som är centralt, för något pensionssystem kan de inte luta sig tillbaka på. Allt som inte går att hyra ut försöker de sälja bort. Själv bosätter de sig mer eller mindre permanent i Nicevillan. Sällskapslivet florerar ånyo men domineras nu av krögarekretsar, som härrör sig från Olgas föräldrars verksamhetstid, däribland krögarparen Noschis, Adlivankin och Osolin.

Knutpunkt för finska kolonin

Villan upplever en renässans då den berömde franske yrkesflygaren, Auguste Maïcon gifter sig med dottern Greta ”Etine” Nikolajeff 1926, och paret flyttar in i Villa Huovila. Auguste agerar som privatflygare åt rika miljonärer från Paris till spelhallarna i Monte Carlo, en verksamhet som ger mycket publicitet men dessvärre inte inbringar just någonting. Men nöjeslivet florerar och under hela 1920- och 1930-talet fungerade villan som en knutpunkt för den finska kolonin i Nice, och besöktes av ett stort antal finska konstnärer, författare och musiker. Återigen visar författaren prov på ett oerhört tålamod när det gäller att leta upp bakgrundsdata om alla berömdheter som deltog i husets fester. Allt fortsatte tills kriget kom emellan.

Efter kriget var pengarna slut och huset fick åter nya ägare. I Nice har dock alltid funnits en finsk koloni som när en förhoppning om att via någon fond lösa in Villa Huovila för att där inrätta ett finskt kulturcentrum, men än så länge har projektet förblivit på idéstadiet.

THOMAS GAROFF

27 maj 2020

Strandmiljö vid fiskehamn nära Marseille vid sekelskiftet. Postkort, recensentens samlingar/Bokebacken.

Huset ”Villa Huovila” i dag på Promenade des Anglais 139 som Carl Constantin Collin lät bygga 1907-1911. Foto: Gunilla Garoff, 2016/Bokebacken.

”Villa Huovila” som det i dag ser ut när byggnaden är inklämd mellan nybyggen på varsin sida av villan. Ursprungligen stod villan i ensam majestät då granntomterna ännu var obebyggda. Foto: Gunilla Garoff, 2016/Bokebacken.

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.