Bokebackens
kultursida

Lästips

Stämningar från ytterskären

Christoffer H. Ericsson hör till de stora marinförfattarna i Finland under 1940- och 1950-talen. Genom både en praktisk bakgrund inom båtbyggnadsbranschen och en akademisk karriär hade han byggt upp ett kunnande om sjöförhållanden av högsta klass väl jämförbar med kunskapsnivån hos Finlands två andra stora auktoriteter inom genren; Henrik Ramsey och Göran Schildt. Hans bok Vindslitet är framför allt en stämningsskildring från ytterskären, en bok som i dag närmast är ett samlarobjekt i huvudstadens antikvariat.

I inledningen skildrar författaren vårjakten på sjöfågel i de yttersta havsbanden, hur han lägger ut vettor för att locka till sig fågelsträck, hur han gömmer båten och bygger sin ”vettskål” där han skall ligga och lurpassa på allor och viggar. I början av maj är det ännu bitande kallt, isen ligger kvar inomskärs liksom snön i skogarna. Våren 2020 kan inte någon tillstymmelse till snö och is skönjas i södra delarna av Finland. Inte heller är vårjakten på sjöfågel längre tillåten på grund av EU-direktiv.

Boken bygger i mångt och mycket på stämningar som är förknippade med skärgården. Än gäller det en vacker soluppgång, än besök i något litet båtvarv, än ombord på en segelbåt som under intensiv hetta fastnat mitt i en fjärd i fullkomlig stiltje.

Insuper atmosfären

Christoffer H. Ericsson förmedla en stark känsla av närvaro från ett besök på Hogland, den mytomspunna hemlighetsfulla ön mitt i Finska viken som före kriget hörde till Finland men idag på grund av fredsavtalet hör till Ryssland. Holmen liknar en jättelik upp och nedvänd gryta som består av ett kalt massivt berg. Författaren står mitt uppe på berget och insuper atmosfären som ett opium. Återigen intensiv sommarhetta, absolut stiltje runt ön, ett kraftigt åskoväder i väster på väg norrut mot Lovisa på den finska sidan, ett annat åskoväder i öster ovan Viborg och ett tredje stort åskoväder i söder ovan den estniska kusten. Beskrivningen är så livfull att man får en känsla av att man står bredvid författaren och upplever detta naturens enorma konstverk.

Hogland, bilden är tagen av Walentin Garoff då Hogland ännu hörde till Finland. Walentin Garoffs bildsamling/Bokebacken. Observera att bilderna inte ingår i boken, endast i denna recension.

Klipparti som visar grytformationen på berget i Hogland och hur man kan stå uppe på den och blicka ut över Finska viken i alla riktningar. Bilden är tagen av Walentin Garoff då Hogland ännu hörde till Finland. Walentin Garoffs bildsamling/Bokebacken.

Berget ”Haukkavuori” på Hogland som liknar en upp och nedvänd gryta. Bilden är tagen av Walentin Garoff då Hogland ännu hörde till Finland. Walentin Garoffs bildsamling/Bokebacken.

Ett stänk av romantik bjuder författaren på då han berättar om sin något barnsliga iver att leta efter skatter längs stränderna. Alltid då han gör ett strandhugg går han runt holmen och ser om havet spolat upp något intressant flytande föremål. Hans högsta önskan skulle vara att en dag stöta på en flaskpost men än så länge hade han välsignats med bara tomma ”kuvert”.

Ett stående inslag i denna typ av skärgårdsskildringar utgör kontakten med lokalbefolkningen. Ofta har man en nära ”vän” och förtrogen ute bland skären som man druckit duskålen med trots att det råder en påtaglig klasskillnad mellan författaren och ”skäribon”, något som ännu på 1920 och 1930-talet var en konkret verklighet. I Ericssons fall gäller det fiskaren Öberg på Skrakaholmen som författaren våldgästar varje sommar. Till saken hör att förhållandet inte gäller omvänt, det vill säga, Öberg gästar aldrig Ericsson i staden, eller om han gör det sker det via kökstrappan för att leverera fisk, och han blir högst bjuden på en kopp te och en skorpa på köksbordskanten utan att få träffa herren i huset.

Smuggling gav extrainkomster

Öberg får stå för kryddorna i berättelsen. Hans bravader under förbudslagen ventileras, då kustens fiskarbefolkning skaffade sig en extra inkomst genom att frakta sprit från Estland. Tågordningen var ofta lika och började med att fiskaren eller ”langaren” for över till Estland eller till en ”spritlodja” som var förtöjd utanför riksgränsen, och hämtade in laster som förmedlarna tog hand om. Vanligen köpte langaren en fin snabbgående motorbåt när han väl fått ihop tillräckligt med pengar, för det var högsta status bland kustbefolkningen. Detta fortsatte tills langaren blev fast och den fina motorbåten beslagtogs och såldes på offentlig auktion. I slutändan blev langaren lottlös medan förmedlarna tog hand om de stora vinsterna. Så också i Öbergs fall.

Exempel på en typisk statusmotorbåt på 1910 och 1920-talet i Finland. Denna båt var konstruerad av Nikolaj Garoff och byggd på Motorfabriken Alfa på Hagnäskajen 3 i Helsingfors och maskinerna på John Stenbergs maskinverkstad som låg intill båtvarvet. Foto ur Nikolaj Garoffs bildarkiv/Bokebacken.

Både efter första och andra världskriget utgjorde drivminorna en stor fara för sjöfarten i Finska viken. Då alla parter i kriget lade ut sina minor visste till slut ingen var de fanns och en stor del blev bara bortglömda. Med jämna mellanrum lossnade någon mina och började flyta omkring. Ännu i början av 1960-talet kunde man i samband med väderleksrapporten för sjöfarande få varningar om att en drivmina siktats, och uppgifter om var den befann sig. Det som inte var allmänt känt var att dessa drivminor var begärligt byte för kustbefolkningen. Om man lyckades fånga en sådan kunde man föra den till sin lokala lanthandel där handelsmannen inlöste den emot att han samtidigt minskade en aning på ens skuldräkning i butiken. Sprängämnet sålde sedan till traktens bönder som behövde det för att röja stenar från åkrarna. I boken finns också en spännande berättelse om hur Öberg lyckades fånga in elva minor och förtöja dem i sin hemvik, men hur det sedan blåste upp till storm och minorna började rycka i sina linor.

Hårresande äventyr

Vidare återkommer historier hur man råkat ut för oväntat svåra förhållanden till sjöss. Författaren beslutar sig en sen höstkväll i Hangö dumt nog för att på natten segla till Helsingfors och ett viktigt sammanträde följande dag. Vid avfärden råder en svag vind av varierande riktning men väderleksrapporten lovar vind från sydväst, vilket skulle betyda ideala förhållanden för en nattsegling österut. Vänner avråder dock. Väl ute till havs blir det först beckmörkt, vinden tilltar i styrka och sikten blir minimal så att alla orienteringspunkter längs den finska kusten försvinner. Det värsta är att vinden inte alls vrider mot sydväst utan mot sydost som pressar segelbåten allt mera mot kustens oräkneliga grynnor och skär så att skepparen måste gå över stag och lägga om kursen mot Estland. Båten blir ständigt översköljd av vatten som börjar läcka in via okända vägar. Besättningen måste turas om vid pumpen. Det är ett hårresande äventyr.

Walentin Garoffs bild från början av 1900-talet får här illustrera hur en storm oväntat kan blåsa upp.>

Segelbåten ”Jim” har råkat ut för svåra förhållanden utanför Helsingfors. Walentin Garoffs bildsamling/Bokebacken.

THOMAS GAROFF

6 juni 2020

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.