Bokebackens
kultursida

Pressen får godkänt i fallet Wallenberg

Under efterkrigstiden var pressen följsam mot makthavarna. Det finns ett klart undantag och det gäller fallet Raoul Wallenberg, diplomaten som i krigsslutet räddade tusentals judar. Ett planerat besök i Sverige av Chrusjtjov 1959 ställdes troligen in på grund av att framförallt borgerlig press var emot det. Opinionstrycket var för starkt, konstaterar Lars Brink i sin bok Raoul Wallenberg i dagspressen under kalla kriget.

Medias betydelse för politiken har varierat under vår unikt långa tryckfrihetstid. En tydlig tendens idag är att partierna mer och mer agerar utifrån den publicitet deras olika förslag kan få. Utspelen planeras noga. Risken finns nämligen att några misslyckade minuter i teverutan eller tafatta svar från enskilda politiker kan ge djupdykningar i opinionsmätningarna. En symbios kan därför uppstå mellan medietränade politiker och journalister. Alltså dolda lojaliteter som förhindrar att nyhetsförmedlingen går mera på djupet. Men samtidigt finns också en motvikt i form av en stark strömning som man kan kalla grävande journalistik där makthavare utsätts för kritisk granskning. Alltså precis det som är meningen med tryckfrihet och fri opinionsbildning i en demokratisk process.

Aktivistisk journalistik

På senare tid har dock vetenskapligt gjorda mätningar avslöjat en förtroendekris för media. En förklaring är en mer aktivistisk journalistik som ersätter den traditionella konsekvensneutrala rapporteringen. Det innebär att redaktionerna istället för att presentera fakta och låta läsarna själva ta ställning väljer att betona en viss verklighetsuppfattning och undviker andra. Efterhand upptäcker kritiska mediekonsumenter att väsentlig information saknas och de söker sig då istället till de nyhetskällor som florerar på internet. Hos dessa är enskilda artiklar ofta förvisso sakliga. Problemet är ett ensidigt urval av nyheter, som vid långvarig konsumtion eventuellt kan ge en väl alarmistisk verklighetsbild.

Branschen försöker återskapa sitt goda rykte genom att hävda att endast de etablerade medierna står för den yrkesmässiga och källkritiska journalistiken. Däremot vill de ogärna tala om att de själva dragit på sig konkurrens från alternativmedier genom att förtiga omständigheter som är högst relevanta för sakfrågan.

Pressen var följsam

Under efterkrigstiden såg det svenska medielandskapet helt annorlunda ut. Då var pressen mycket mer följsam mot statsmakterna och i regel accepterades myndigheternas ställningstaganden och agerande. Nyhetsförmedlingen var med få undantag respektfull och återhållsam. Någon undersökande journalistik var det inte tal om och rena kampanjer var sällsynta Det är därför med nyfikenhet jag läser Lars Brinks undersökning av hur dagspressen påverkade den politiska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg, Raoul Wallenberg – i dagspressen under kalla kriget.

Etnologen och licentiaten Lars Brink är väl förtrogen med sitt ämne efter mångåriga studier av denne modige diplomat som i sitt arbete i Budapest med hjälp av svenska skyddspass vid krigsslutet räddade tiotusen judar undan SS-förband och fascistiska ”pilkorsare”.

Brink prövar hypotesen att svensk dagspress hade betydelse för både svenska och sovjetiska myndigheter i den känsliga frågan om Wallenbergs öde. Det korta svaret är: ja i några fall spelade publiciteten förmodligen en viss roll. På sovjetisk sida var man till exempel klart irriterad över de ganska skarpa och samstämmiga skriverierna med anledning av den kampanj för frigivning som initierades av Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel 1947. Aktionen överlämnade en appell till sovjetiska legationen riktad till Stalin själv. Händelsen skildrades utförligt i pressen. Det är väl belagt att kampanjen och pressuppbådet orsakade oro i sovjetiska kretsar på högsta nivå, skriver Lars Brink.

Upprörd opinion

En enig och avståndstagande presskör torde också ha haft betydelse för UD:s reaktion på den så kallade Gromykonoten 1957. I denna kortfattade not från sovjetiske vice utrikesministern påstås att Wallenberg avlidit i fängelset på grund av hjärtinfarkt. Det svenska svaret hänvisar till den upprörda inhemska opinionen. I pressen trodde man helt enkelt inte på Sovjets uppgifter. Till och med kommunistpartiets tidning Ny Dag, som tidigare slätat över Kremls brutaliteter, citerar sin partiordförande Hilding Hagberg. Denne talar om det ”brottsliga godtycke” som hemliga polisens chef den fruktade Lavrentij Berija kunde utveckla. Det blåste onekligen nya vindar efter Nikita Chrusjtjovs fördömande av personkulten kring Stalin och hans utrensningar.

Ett planerat besök i Sverige av Chrusjtjov 1959 ställdes troligen in på grund av att framförallt borgerlig press var emot det. Opinionstrycket var för starkt, konstaterar Lars Brink. När den sovjetiske ledaren väl kom hit 1964 utsattes han och svenska regeringen för en regelrätt presskampanj, anförd av tidningen Expressen. På löpsedeln frågades (på ryska och svenska) ”Var är Raoul Wallenberg?” Något svar gavs inte i kommunikén från besöket, men Tage Erlander lovade att inte ge upp försöken att få klarhet i frågan.

På flera olika sätt har Raoul Wallenberg, hans verk och försvinnande levt vidare i historieskrivningen, litteraturen och kulturen – inte minst internationellt. Nya generationer har ständigt upplysts om hans gärning. Någon gång har rubriker skapats om personer som uppgett sig ha suttit samma fängelse. Fallet blev ett slagträ för demokratins röster i den fria världen mot den kommunistiska diktaturen.

Ökad transparens

Sedan Gorbatjov deklarerat sin ”Glasnost” har det blivit lättare för forskningen att få fram dokument. Även på svensk sida har transparensen ökat. Media har fått ett allt friare förhållningssätt till den politiska makten skriver Hans-Fredrik Dahl i en bilaga till Ett diplomatiskt misslyckande (SOU 2003:18), där han går igenom kritiken mot UD som den speglas i media.

Tövädret i öst ledde 1989 till att Wallenbergs syskon och hans legationskollega Per Anger från Budapest fick träffa den sovjetiska säkerhetstjänsten. Saken blev en världsnyhet. Lars Brink har intervjuat svenska deltagare i detta känslosamma möte, men går av forskningsetiska skäl inte i på detaljer.

Sammanfattningsvis ger Lars Brink pressen godkänt i fallet Wallenberg. En viss negativ påverkan är tänkbar men inga direkta belägg finns för detta. ”I stegrande grad genom decennierna har dagspressen däremot drivit på för öppenhet och kraftfullare åtgärder.” UD:s misslyckande berodde i varje fall inte på pressen.

Författaren har i undersökningen inte kunnat notera någon påtaglig skillnad i intresset för Raoul Wallenbergs öde beroende på tidningarnas politiska hemvist. Dock påvisar han att den svenska kommunistpressen med något enstaka undantag var absolut lojal med Sovjetunionen.

Studien anknyter till Lars Brinks högintressanta forskning som avkastat en hel del överraskande resultat om Wallenbergs mera okända sidor, bland annat hans militära intresse och engagemang för vår väpnade folkrörelse, alltså hemvärnet.

ULF IVARSSON

29 december 2020

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.