Bokebackens
kultursida

Miljöjournalistiken
blev klimatalarmism

Av den förut så aktiva miljöjournalistiken återstår idag praktiskt taget ingenting. Nästan allt handlar om klimatet. Det värsta är att media inte klarar att kritiskt granska slutsatserna från FN:s politiskt styrda klimatorgan IPCC. Istället förmedlas alarmistiska nyheter och oberoende experter släpps inte fram. Göran Värmby efterlyser samarbete inom media på liknande sätt som när skatteflykt och pengatvätt avslöjas.

Utan kompetenta granskande journalister har vi svårt att orientera oss om vad som egentligen händer i samhället. Informationsflödet är för stort för att man själv ska kunna få ett grepp om vad som händer. En viktig princip är att media tillämpar en konsekvensneutral journalistik och inte en agendasättande. Torkel Ivarsson har här tidigare tagit upp journalisternas agerande i invandringsfrågan – ”En illojal murvels bekännelse”. Inom mitt område – miljö och klimat – finns också anledning att ta upp och diskutera brister i journalistiken. Redaktionschefer och journalister bedriver till exempel inte längre någon granskning när det gäller klimatfrågan. Istället har de största mediahusen, Svt, Svenska Dagbladet, Expressen med flera anställt eller hyrt in så kallade klimatreportrar som endast upprepar det myndigheter, kommuner, miljöorganisationer och politiker kommunicerar.

Arbetar som lobbyister

Reportrarna gör inga gräv eller kritiska granskningar av det som påstås eller marknadsförs. Mängder av kostsamma och ineffektiva förslag med elbilar, vindkraftsparker, solceller och ”klimatnödlägen” passerar utan ifrågsättande. Man arbetar istället som en slags lobbyister eller aktivister för politiker och företag. Nästan utan undantag vidarebefordras alarmistiska nyheter och budskap. Någon nyansering med hjälp av oberoende expertis med annan uppfattning förekommer sällan eller aldrig. Den källa man hänvisar till är oftast FN:s klimatorgan IPCC, som är en politiskt styrd organisation med FN:s 195 medlemsländer som beslutande organ (via politiskt utsedda tjänstepersoner från respektive land). Det många inte känner till är att IPCC endast initierar och sammanställer forskning som syftar till att visa på människans påverkan på klimatet. Någon förutsättningslös forskning som även inbegriper naturliga orsaker drivs inte, märkligt nog.

Vad som händer med klimatet är en mycket omfattande fråga och innefattar en oerhört komplicerad vetenskap. Ett antal miljökonsekvenser kan följa i spåren om klimatet förändras. Utsläppen av koldioxid som i huvudsak anses orsaka den pågående uppvärmningen är till exempel en för växtligheten livsnödvändig och helt ogiftig gas.

Bevakning saknas

När det gäller miljö – som är en annan fråga än klimat – saknas bevakning till stor del. Med miljö menar jag här det traditionella miljöskyddsarbetet med föroreningar och skadliga utsläpp för människa och natur - miljöfarliga utsläpp till luft, vatten och mark, miljöfarligt avfall, skadliga kemikalier m m.

Förr – under miljöskyddets glansdagar på 1970-, 80- och 90-talen – fanns det miljöjournalister på i stort sett varenda redaktion och tidning. Dessa var med några undantag egentligen vanliga reportrar, som fått tid och möjlighet att sätta sig in i miljöfrågorna. Den sakkunskap som behövdes kunde de inhämta hos många av oss miljöengagerade experter på myndigheter, företag och miljöorganisationer. Bara i Göteborgsregionen kan jag räknat upp ett tiotal namn från den tiden. Att granska något annat än etablissemanget och makthavare var det inte tal om. Minns att Valfrid Paulsson, legendarisk generaldirektör för Naturvårdsverket, inte hade en ledig stund och i princip jagades med blåslampa.

Nu, många år senare, inser jag vilken betydelse media och de granskande journalisterna hade för miljöfrågan från 1970-talet och framåt. Genom media fick allmänhet och politiker hela tiden veta vad som hände – eller inte hände – när det gällde utsläpp, påverkan och miljöeffekter från kommuner, industri och annan verksamhet. Vilket i sin tur ledde till beslut och åtgärder från ansvarigas sida. Allmänheten blev engagerad, där vi som resultat fick igång mängder av initiativ såsom källsortering, miljömärkning, ökad kollektivtrafik, miljöfordonsprojekt m m.

Nyckeln till framgång

Utan media hade inte mycket hänt. Bland det viktigaste jag lärde mig då jag var anställd på Greenpeace i slutet av 1980-talet var att media var nyckeln till framgång för att få åtgärder till stånd. Minns när vi med hjälp av Greenpeace fartyg Beluga introducerade organisationen i Sverige och under vår turné passerade länsstyrelsen i Halmstad. Kommentaren från den ansvarige byrådirektören för vattenvård var att ”det ni fått igång på en vecka, motsvarar tio års arbete hos oss”. Säkert lite överdrivet men genom de spektakulära aktionerna med maximal mediatäckning låg det mycket i det han sa. Greenpeace framgångsrika aktioner mot klor som blekningsmedel inom pappersindustrin såväl i Sverige som i Tyskland är ett tydligt exempel på påverkan via media.

Miljöfrågan förvandlades

Jag vet inte exakt när men någonstans i början av 2000-talet, kanske efter Al Gores film ”En obekväm sanning” började miljöfrågan att förvandlas till en enda sammanfattande fråga : klimathotet. Från början hette det Global Warming, men ändrades så småningom till Climate Change. Nu talar man mest om ”klimathotet”. Från denna tid börjar även det tidigare konceptet med miljömärkning (SNF:s Bra Miljöval, Svanen m m) förändras och övergå till ”klimatmärkning”, ”klimatanpassat” och ”klimatsmart”.

Ungefär samtidigt började en uppfattning om att de viktigaste traditionella miljöhoten var lösta sprida sig. Försurningen var avklarad. Miljöfarlig verksamhet såsom ytbehandling, textilfärgeri, lackering, måleri, plasttillverkning, verkstadsindustri m m flyttade till stor del till Asien och Kina.

De följande åren börjar de traditionella miljöskyddsfrågorna försvinna från medias bevakning. Det mesta kopplat till miljö handlar härefter om klimatpåverkan och utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid. En och annan artikel eller reportage handlar om miljöskyddsfrågor men den tidigare ambitiösa bevakningen har försvunnit. Till viss del kan det förklaras med att många tror att utsläppen av föroreningar och andra traditionella miljöproblem har åtgärdats eller helt flyttats till låglöneländer.

Uppföljningen för 2019 av Sveriges 16 miljömål talar dock ett annat språk, då vi ser att 14 av dom inte uppfylls, enligt Naturvårdsverket. Trots att det gått mer än 20 år sedan de fastställdes. I Göteborg som tillämpar 12 av de svenska miljömålen är det 10 som inte uppfylls, med kommentaren att ”målet är mycket svårt eller inte möjligt att nå inom tidsramen även om ytterligare åtgärder sätts in.”

Svårt få överblick

Själv ser jag följande lite mer konkretiserade problem: läkemedelsrester och nyupptäckta organiska miljögifter i kommunala avlopp, gamla soptippar och deponier som läcker giftigt och svårnedbrytbart lakvatten, mikroplaster och nano-partiklar i spill- och dagvatten, läckage från gamla VA-ledningar, bräddavlopp från kommunernas reningsverk, miljöfarligt avfall, luftföroreningar i tätorter, mikropartiklar från trafik och förbränning, luftföroreningar från fartygstrafik, spridning av kemikalier och organiska miljögifter från varor som importerats från Kina med flera länder.

De miljöproblem jag exemplifierar är mycket svåra att få en överblick av – just på grund av att vi saknar granskande journalister. En stor del av fakta finns men ligger svåråtkomliga i myndigheternas och konsultfirmornas hemsidor och servrar. Inte många orkar eller klarar av att hitta dessa fakta. Vilket de grävande journalisterna gjorde förr i tiden, då det på många sätt var lättare. Analyser, rapporter, beslut, sammanställningar m m fanns i pappersversioner och kunde hämtas från någon hylla.

Men miljötidskrifterna då? Gräver inte dom och granskar miljöskyddsarbetet? Kanske lite grann möjligen. Men mest handlar det om klimat, klimatalarmism, och okritiska halleluja-artiklar om förnybar energi och klimatsmarta lösningar och klimatmärkningar. Alla vill i sann godhetsanda dra åt samma håll, vilket ju kan vara positivt i många fall. Ser ingen kritik av myndigheter, politiker eller miljörörelsen. Jo, att man gör alldeles för lite åt klimathotet. Läs och döm själv i den största tidskriften ”Aktuell Hållbarhet” – valfritt nummer.

Fokus har flyttats

De 16 nya miljömål som gäller för hela Sverige har dessutom flyttat fokus från själva utsläppskällorna till mera svårgripbara begrepp såsom ”frisk luft”, ”giftfri miljö”, ”levande sjöar och vattendrag” m m. Det finns preciseringar med mätvärden och siffror under varje rubrik men det blir ändå svårt att urskilja trender över tid och vilka utsläppskällor som behöver åtgärdas. Även för mig som jobbat nu i cirka 50 år med miljöskydd och energifrågor är det besvärligt och kräver mycket tid. Till exempel att hitta uppgifter om stora viktiga utsläppskällor som enskilda industrier, kommunala avloppsreningsverk och sopförbränningsanläggningar, vars utsläpp och påverkan faller under flera olika miljömål. Man borde komplettera miljömålsuppföljningarna med noggrann redovisning av även samtliga betydande utsläppskällor, där även dagvatten i olika områden m m ingår.

I vilket fall – idag saknas journalister som går in och gräver, intervjuar, kollar med andra experter och levererar intressanta och lättbegripliga reportage som gör att beslutsfattare och allmänhet FÖRSTÅR och ser utvecklingen över tid.

Den gamla regeln gäller alltså: syns det inte (i media) – så finns det inte. Jag tror alltså att de flesta, inte minst ansvariga politiker, har uppfattningen att de traditionella miljöproblem som vi haft så mycket debatt om, numera till stor del är lösta.

Tröttnar på agendajournalistik

Avslutningsvis bör nämnas att traditionella medias förutsättningar ändrats radikalt senare decennier, framförallt på grund av digitaliseringen. Konkurrensen från internet när det gäller annonser har påverkat vanliga medias lönsamhet negativt. Mängder av journalister har fått avskedas. Resurserna har minskat. Beroendet av statsbidrag har ökat. Dessutom har alternativa medier - bloggar, hemsidor, poddar m m - börjat bli allt svårare konkurrenter inom många områden.

Ytterligare en faktor är den som Torkel Ivarsson berör i sin artikel som jag nämnde i inledningen. Inom flera områden har traditionella media misskött sin uppgift, i till exempel rapporteringen om invandringen och dess konsekvenser. Alltfler har börjat tröttna på den politiskt korrekta agenda-liknande journalistiken, där man försöker uppfostra läsaren att ha rätt åsikter. Istället för en konsekvensneutral faktainriktad rapportering.

Men även om media har mindre resurser så finns alltid frågan vad man prioriterar och efterfrågar. Man kan samarbeta som man gjort ifråga om granskningen av skatteparadis, skatteflykt och pengatvätt. Nyheter och reportage kan köpas av TT och andra aktörer. För mig förefaller det mera som om viljan saknas.

Kanske ännu mer intressant är att alternativa media på nätet börjat växa rejält inom vissa journalistiskt intressanta områden – som invandringsfrågan, politik, ekonomi, geopolitik, hälsa m m. Här finns då även miljö- och klimatfrågorna att ta tag i som en möjlighet.

Om vi sammanfattar:

De journalister som arbetar med miljö- och klimatfrågor är i stort sett endast sysselsatta med klimatfrågan

Man bedriver där en ensidig alarmistisk rapportering

Forskare eller experter som har en avvikande eller nyanserad uppfattning släpps sällan eller aldrig fram

Kritisk granskning av olika påståenden, larmrapporter och åtgärdsförslag från ansvariga myndigheter, politiker och företag saknas helt enligt min uppfattning

När det gäller åtgärdsförslag förekommer i princip ingen eller föga kritisk granskning av satsningar på vindkraft, solenergi, vätgas med flera förnybara energikällor

De många kommunala klimatnödläges-förslagen utsätts inte för någon kritisk granskning.

Kritisk granskning av de traditionella miljöskyddsproblemen och deras hantering förekommer inte längre i någon nämnvärd omfattning

Det finns inga speciella miljöjournalister längre, totalt sett har även antalet journalister minskat väsentligt

Alltfler lokala tidningar och tidskrifter har lagts ned eller köpts upp under senare decennier, ett fåtal koncerner äger i stort sett alla tidningar och tidskrifter, konkurrensen har minskat kraftigt

Traditionella media skulle kunna samverka mer och med gemensamma resurser öka den kritiska granskningen av miljö- och klimatfrågor

Det finns en möjlighet att nya alternativa media, som oftast är betydligt mer intresserade att granska makthavare, ansvariga organisationer och företag – kan utveckla sin journalistik att även omfatta miljö- och klimatfrågorna

GÖRAN VÄRMBY

14 november 2020

Författaren har arbetat i olika miljömyndigheter, varit kampanjledare och styrelseledamot i Greenpeace, huvudsekreterare i det statliga Miljöprojekt Göteborg, miljöchef i Göteborgs Stad, projektledare i Business Region Göteborg (näringslivskontor för regionen), egen företagare och konsult för företag, kommuner och myndigheter.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.