Claes Göran Ekhall utforskarden gåtfulle Stig Wennerström
Överste Stig Wennerström på väg till rättegången 1964. Foto: TT/Scanpix/Wikimedia Commons
Landsförrädaren Stig Wennerström (1906-2006) är ingen person, som jag beundrat. Det har skrivits åtskilliga böcker, gjorts TV-filmer och teaterpjäser om honom. Dessutom finns han med i en mycket stor mängd historiebeskrivningar om kalla kriget. Han har till och med skrivit en egen bok, men den är jag definitivt inte intresserad av att läsa.
Det som intresserar mig är alla frågetecken, som fortfarande inte rätats ut och som så många både seriösa och oseriösa personer skriver om. Eftersom jag var verksam inom det militära etablissemanget 1963-2003, har jag blivit mer och mer intresserad av vad som egentligen hände under kalla kriget. Jag har ju också fått en liten inblick i vad som hände bakom kulisserna, och även sett en del ”elefanter dansa”.
Anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag läst professor Wilhelm Agrells bok ”Stig Wennerström, myten om en svensk storspion”. Boken inspirerade mig att forska lite mer kring de frågetecken, som Agrell försöker räta ut. Självklart så kommer jag inte lyckas, men jag kan i varje fall berätta, vad jag själv tror, och hur jag tänker. Jag kommer inte hänvisa till några källor. Detta är ingen vetenskaplig undersökning utan bara mina egna slutsatser.
A 6 1963
Mina egna upplevelser börjar på sommaren 1963 då jag är nyinryckt på Kungl. Smålands artilleriregemente (A 6). Wennerström grips i juni 1963 och veckan efter har regementschefen vid A 6, överste Walter Lundqvist, en genomgång med alla inneliggande värnpliktiga. Jag minns att vi är skärrade och att regementschefen betonar att han skäms över att ”en befälsperson med min grad förrått vårt fosterland”. Just att Wennerström var överste, alltså en mycket hög rang, var en oerhörd skandal och skakade både Krigsmakten och officerskåren under lång tid. Dessutom kan det mycket väl varit så att Lundqvist och Wennerström kände varandra, eller i varje fall hade träffats. Det skiljde bara två år på deras ålder. Lundqvist hade före sin ankomst till A 6, varit ute i internationell tjänst i olika omgångar och kanske rört sig i samma kretsar.
C A 6, överste Walter Lundqvist, värd vid ett engelskt besök. Foto Miliseum
Krigsskolan (KS) 1965-66
När jag går på KS är Wennerström dömd och avtjänar sitt livstidsstraff. I Agrells bok beskrivs den ”omprogrammering” som man försöker göra av Wennerström (Projekt ”W 2”). Man har vid denna tiden studerat hjärntvätt, framför allt på återvändande amerikanska krigsfångar från Koreakriget (1950-53). Kärt barn har många namn: Hjärntvätt, Indoktrinering, Propaganda, Påverkan, Radikalisering och så vidare. Agrell berättar i sin bok att hans pappa, Jan Agrell, som var chef för Militärpsykologiska institutet (MPI), deltog i ”W 2”. Och då minns jag att vi hade utbildning i just hjärntvätt på KS, och att det var civila lärare som föreläste. Det var i ämnet psykologi, och det kan mycket väl ha varit Jan Agrell, som var en av föreläsarna.
Det jag inte visste var att det just då pågick försök att omprogrammera Wennerström. Man försökte vara vänlig och utse en ny fadersgestalt, som Wennerström skulle öppna sig för. Man ansåg att den sovjetiske kontaktmannen, ”Generalen”, var hans fadersgestalt under spiontiden. Man hade långa samtal med Wennerström och till och med permissioner med långa promenader. Men projekt ”W 2” misslyckades kapitalt. Wennerström höll fast vid sin berättelse från ”snackebanden” (se nedan) och inget nytt kom fram. Det var till och med Wennerström själv, som föreslog att permissionerna skulle upphöra.
A 6 omkring 1980
Överste Sten Geijer var regementschef vid A 6, och under ett samtal på mässen kom vi in på Wennerström. Sten Geijer hade haft en specialuppgift vid rättegången och närvarat under förhandlingarna. Han var då överstelöjtnant och ledde en arbetsgrupp, ”Ag G”. Gruppen hade till uppgift att för rätten klarlägga vad Wennerström hade lämnat ut för uppgifter till ryssarna för att kunna bedöma skadeverkningarna. Det var cirka 20 000 sidor hemliga dokument som bland annat handlade om flygvapnets nya stridsledningssystem Stril 60.
Vid samtalet på mässen med Geijer minns jag, att vi kom in på vilket motiv Wennerström hade haft:
- Det var inte pengar i första hand. Det handlade främst om att han skulle ge igen mot Sverige, för att han inte fick bli ”riktig överste”, alltså flottiljchef. Wennerström var en konstig person, sa överste Geijer.
När Sten Geijer 1976 tillträdde tjänsten som regementschef för A 6, kom han direkt från Washington, där han varit militärattaché. Jag kan tänka mig att snacket fortfarande gick om spionaffären i de diplomatiska kretsarna. Geijer visste säkert en hel del som han inte kunde berätta.
Överste Sten Geijer. Foto: Wikimedia Commons
Jag såg en intervju på TV med en amerikansk diplomat, som jobbat i Washington samtidigt som Wennerström.
- ”Ahh, The Wennerstroms! It was a nice couple! We had many coctailparties and I met them many times. They showed great hospitality and were very generous”, sa diplomaten.
Det förekom alltså ett intensivt utbyte mellan diplomater och militärattachéer på det privata planet. Det var ju inte helt gratis, men Wennerström fick kostnaderna täckta ”på löpande räkning” från Sovjetunionen. Efter ett par whisky, så var det nog lätt att det slank fram en del matnyttigt.
Rättegången
Eftersom Wennerström erkände, och man lätt kunde identifiera tillräckligt mycket skador, bland annat 20 000 sidor hemligstämplat material, som han åsamkat det svenska försvaret, så att det räckte till livstidsstraff, kunde rättegången klaras av förhållandevis snabbt. Domen föll 12 juni 1964. Det var av betydelse att det gick snabbt eftersom Nikita Chrustjov skulle komma på statsbesök samma sommar. En stor mängd frågor togs av tidsskäl aldrig upp vid rättegången men även på grund av dess känslighet, speciellt när det gäller det svenska samarbetet med Nato. Ryssarna var mycket intresserade av Sveriges neutralitet och Wennerström delgav både muntligt och i form av kopierade dokument samarbetet med Nato, som inte ens svenska folket kände till under hela kalla kriget.
”Snackebanden”
Parallellt med den juridiska processen, så genomfördes förhör med Wennerström, som inte skulle tas upp vid rättegången. De var inte avgörande för domskäl eller straff, utan i stället viktiga ur militär synvinkel. Man ville helt enkelt räta ut ett antal frågetecken, som gällde Wennerströms rekrytering, kontaktpersoner, både i Sovjet och i Sverige, samt annat som var av stort värde för den svenska militära säkerhetstjänsten. Man kom överens med Wennerström, att det som sades vid dessa förhör inte skulle tas upp vid rättegången och inte offentliggöras. Förhören spelades in på band och dessa bevarades för framtiden. De var hemligstämplade och mig veterligt blev de inte offentliga förrän 50 år efter Wennerströms gripande, alltså omkring 2013. De kallades för Snackebanden.
Wennerström höll i taktpinnen under inspelningen och berättade mycket detaljerat hur han blev värvad till den sovjetiska militära underrättelseorganisationen, GRU. Förhörsledaren ställde lite kontrollfrågor, som Wennerström antingen valde att svara på eller gå förbi obesvarade. Det verkade, som om han hade övat in sitt tal, och inte ville bli avbruten. Eftersom så mycket kom fram, så hade förmodligen GRU bestämt, vad han skulle få avslöja, och vad han inte fick säga. Jag har lyssnat på en liten del av snackebanden, som publicerades i DN 2013. Wennerström låter avspänd och pratar utan avbrott. Han har en typisk ”överstestämma”, som det kunde låta på 1960-talet. Ingen som man avbryter eller tillrättalägger precis.
DC 3:an
Den 13 juni 1952 sköts en svensk militär DC 3:a ner på internationellt vatten utanför Gotland. Samtliga åtta ombordvarande omkom. Vad som inte berättades för den svenska allmänheten var att den höll på med signalspaning och att fyra av besättningsmännen var signalspanare från Försvarets Radioanstalt (FRA). Detta erkändes inte av de svenska myndigheterna förrän långt efter kalla krigets slut. Men Wennerström kände väl till detta. Det framgår av snackebanden. Han visste också att resultatet från signalspaningen lämnades till Nato, som i utbyte lämnade viktiga underrättelser om Warszawa-paktens stridskrafter, bland annat om militära förband i Baltikum. Detta hade han berättat för sina uppdragsgivare. Wennerström var helt klart medbrottsling till DC 3-ans nedskjutning och mordet på de åtta besättningsmännen. Detta blev inte offentligt för det svenska folket förrän en bit in på det nya millenniet. Men Försvarsmakten och FRA visste detta.
Mr X
Jag är övertygad om att Wennerström hade flera medarbetare i Sverige. Det fanns en person ”Mr X” som dök upp vid Wennerströms bostad då och då, strax innan han blev avslöjad. Detta vittnar Carin Rosén om. Hon var Wennerströms städhjälp i familjens villa utanför Stockholm och SÄPO utnyttjade henne som kontraspion. Mr X hade egen nyckel till huset och även nyckel till Wennerströms säkerhetsskåp. Carin Rosén kunde bara ge ett vagt signalement på Mr X. Mycket tyder på att han var en mellanchef på FRA, som hade tillgång till signalspaningens resultat. Ett halvår innan Wennerström greps pågick Kubakrisen. FRA:s signalspaning i samband med krisen var omfattande. Signalspaningsresultatet från krisen är fortfarande hemligt men kommer att bli offentligt först 2023. Det klart att Wennerström läckte all signalspaning till Sovjet. Men även Mr X måste haft fler medarbetare på lite lägre nivå, förmodligen på FRA. Wennerström medgav aldrig att han haft någon svensk medhjälpare.
Carin Rosén fick 25 000 kr (skattefritt) av SÄPO som belöning. Pengarna kvitterades ut från SÄPO:s ”handkassa” och bokfördes som ”expenser”. De levererades kontant i ett kuvert.
Efter Wennerströms gripande kunde den svenska säkerhetstjänsten konstatera att det fortfarande läckte hemlig information till Sovjetunionen. Man gillrade en fälla. ÖB utfärdade en generalorder, som delgavs en mycket begränsad krets av höga militärer. Ordern handlade om en kommande marin övning i Östersjön. Övningen var påhittad och ägde aldrig rum, men på rätt plats och rätt tid infann sig sovjetiska fartyg. Det fanns alltså ytterligare en sovjetisk spion i det svenska försvaret! Därefter blev det tyst. Kan det varit så att spionen hade så hög ställning i försvaret, att man stoppade utredningen? Man ville inte ha en ny Wennerströmaffär.
Var Sverker Åström ”Getingen”?
Stig Wennerström, försvarsminister Sven Andersson, utrikesminister Östen Undén, statsminister Tage Erlander och Sverker Åström. Omkring 1960. Foto: Scanpix/ Wikimedia Commons.
”Getingen” var GRU:s kodnamn på den svenske diplomaten Sverker Åström (1915-2012). Åström och Wennerström träffades redan 1940, när de båda arbetade på den svenska ambassaden i Moskva. Därefter blev de goda vänner och umgicks privat. Så sent som någon månad före gripandet av Wennerström, var Åström inbjuden till en fest hos honom, men han avböjde, eftersom han nu visste, att Säpo spanade på Wennerström.
Om man ska bli en skicklig diplomat, måste man vara en god förhandlare. Vid en förhandling måste man kunna ge och ta. Vid den så omtalade tysta diplomatin är det ju uppenbart att man befinner sig utanför de normala ramarna. Då kan det handla om gåvor som är tveksamma eller rent av kriminella. Ju högre upp i den diplomatiska hierarkin man går, desto större fläskben måste man locka med. Sverker Åström var en toppdiplomat och hade tillgång till vilket material som helst. Att han var en stor Sovjetanhängare vet alla om. Säpo har under hela hans verksamhet haft ett öga på Åström. Hans personakt är hemligstämplad. En avhoppad sovjetisk agent har sagt att Åström var ”Getingen”. Sverker Åström var själv medveten om att Säpo spanade på honom under lång tid. Han ansåg att det berodde på att han var homosexuell.
Wennerströms motiv
Ett stort frågetecken är vilket motiv Wennerström hade för att sälja ut Sverige, och även NATO och USA. Själv har han hävdat att det var för att ”bevara världsfreden” genom att jämna ut styrkeförhållandena mellan stormakterna under kalla kriget. Det är naturligtvis bara dösnack. Nej det var något helt annat, och tänkbara motiv kan ha varit:
- Pengar. Ett bland de vanligaste motiven. Ja, det är sant att Wennerström levde klart över sina tillgångar, och en överstelön var på den tiden inte så mycket att hänga i julgranen. Han beräknas sammanlagt ha fått cirka 600 000 kronor i dåtidens penningvärde från Sovjetunionen.
- Fåfänga. Wennerström hade saknat uppskattning under sin tidigare officerskarriär, men nu blev han helt plötsligt mycket uppskattad av sina sovjetiska uppdragsgivare. Han blev till och med utnämnd till rysk general, vilket han med stor inlevelse berättade på snackebanden.
- Revansch. Wennerström ansåg att flygvapnet hade stoppat hans karriär på grund av att han var en dålig flygare och hade havererat två flygplan. Han fick inte bli flottiljchef, vilket tydligen var stort för en flygofficer i karriären. Nu fick han tillfälle att ge igen, och det ordentligt. Han skulle skada det svenska försvaret och framför allt flygvapnet, så mycket som möjligt. Det lyckades han med.
Fanns en hållhake?
Inom spionvärlden, så har ofta uppdragsgivaren någon hållhake på sin agent. Det kan röra sig om någon kriminell belastning, privata problem, sexuell läggning eller sjukdom. Fanns det någon sådan hållhake?
- Wennerström hade redan under andra världskriget förmodligen spionerat åt Nazityskland. Det kan ha varit en hållhake.
- Han hade inte några alkoholproblem, även om han oftast sågs med en Dry Martini i handen under alla tillställningar under attachétiden.
- Inför rättegången gjordes en sinnesundersökning, och han hade inga psykiska problem och var inte homosexuell.
Men det fanns någonting som gömdes bakom Wennerströms stenansikte och den oläsbara blicken.
Under den så kallade ”omprogrammeringen” försökte man komma in under skinnet på Wennerström. Under hans tid på ambassaden i Moskva gjorde han resor i Sovjetunionen. Många av dessa gjordes när hans fru var i Sverige på så kallad kurirresa. Han gjorde ett par resor till Stalingrad, och när man frågade Wennerström vad detta var för resor, så blev han mycket obekväm och darrade så mycket att han inte kunde tända sin cigarett själv. Han gav ingen information om vad detta var för resor. Här kanske ryssarna hade skapat en hållhake?
Wennerström dömdes till livstids straffarbete, som snart omvandlades till 20 års straffarbete. 1974 blev han villkorligt frigiven. Det blev faktiskt ett mycket kort straff, men det var väl i takt med den tidsanda som rådde? Han flyttade tillbaka till sin villa i Djursholm och levde ett tillbakadraget pensionärsliv.
Ett sista försök
I november 1974 träffade dåvarande generalmajoren Anders Grafström Jan Agrell. De började prata om Wennerström, som Grafström kände sedan deras gemensamma tid i Moskva. I paret Grafströms bekantskapskrets fanns en kvinna, som haft kontakt med Wennerström, men dittills tigit om detta, men nu inte ville hålla inne med vad hon visste.
Grafström berättade att kvinnan i sin ungdom hade arbetat på Sjökrigsskolan på 1930-talet, när Wennerström var lärare där. Hon blev förtjust i den stilige officeren och försökte förföra honom, men det misslyckades. Det verkade som om han hade något sexuellt handikapp eller var homosexuell. På den tiden var ju inte bokstavskombinationen ”hbtq” ens uppfunnen, och att vara homosexuell var ett brott enligt svensk lag ända fram till 1944 och betraktat som en sjukdom fram till 1979.
Grafström nämnde inte kvinnans namn och han avled 1979. Jan Agrell skrev då ner vad han fått höra och skickade en PM till sina gamla kontakter i den militära säkerhetstjänsten. Nu satte man återigen igång ett utredningsarbete. Man ville helt enkelt försöka få reda på vem kvinnan var och ta reda på hur det egentligen stod till med Wennerström. Man lyckades spåra upp henne, och hon bekräftade att Wennerström hade en ovanlig sexuell inställning som gjorde att hon skrinlade sitt frieri.
Nu tändes hoppet, att man äntligen skulle få reda på GRU:s hållhake på Wennerström. 1982 gick man ända upp till ÖB, Lennart Ljung, och han gav klartecken till att återigen kontakta Wennerström. Men det gällde att hitta en person på vars integritet och tystlåtenhet man kunde lita. Valet föll på Thede Palm.
Thede Palm (1907-1995) hade varit chef för den hemliga svenska underrättelsetjänsten, T-kontoret, i många år, men hade 1964 blivit avpolletterad av den blivande IB-chefen Birger Elmér. Palm var tystlåten och en man av rätta kalibern att konfrontera Wennerström. Sveriges spionchef skulle möta ”Örnen”. Han hade aldrig träffat Wennerström men han var mycket väl insatt i hela spionaffären. Foto: Wikimedia Commons
Full av ondska
Palm skrev ett brev till Wennerström. Det började ”Herr Wennerström…”, och han gick med på att ta emot Palm i sin villa på Djursholm. Mötet ägde rum den 19 februari 1983. Wennerström mötte Palm på trappan med ytterkläder och meddelade att det hade blivit en ändring i planerna på grund av att städhjälpen hade kommit. De skulle ta en promenad i stället. Wennerström höll åter i taktpinnen, och de båda ”spionerna” vandrade iväg på de isiga gatorna. Man gick direkt in på frågan om GRU hade någon hållhake, men Wennerström förnekade detta. Han hävdade med emfas, att det var hans eget beslut, och att han var beredd att gå hur långt som helst i sin nya karriär som storspion. Palm tog också upp frågan om frieriet från den tilltänkta ”fästmön”, men han verkade helt oberörd av ämnet och sade att det låg så långt tillbaka, i tiden och att han sedan gift sig och bildat familj.
Palm kände att han inte kom längre och herrarna skildes åt efter 55 minuter. Palm yttrade efteråt:
”Fähundar och andra har jag träffat, men en människa så full av ondska kan jag inte påminna mig.”
CLAES-GÖRAN EKHALL
24 november 2022