Bokebackens
kultursida

Wivallius var rättshaverist
ihågkommen för sin poesi

Den svenske poeten och bedragaren tillbringade mycket tid i gäldstugor och fängelser. Teckning av Vicke Andrén. Observera att inget porträtt av Wivallius finns bevarat, detta är sprunget ur tecknarens egen fantasi.

En av vårt lands främsta lyriker. Men också en äventyrare och bedragare. Den begåvade bondsonen från Närke Lars Wivallius hade av allt att döma en framgångsrik akademisk karriär framför sig men valde en annan väg i livet. Med fräckhet, ett fördelaktigt utseende och sällskapstalang skojade sig den medellöse Wivallius obesvärat fram i de högre kretsarna.

Man skulle kanske kunna säga att Lars Wivallius (1605-1669) var en husbehovsdiktare. För det allra mesta han skrev, alldeles oavsett hur poetiskt det var, tjänade ett enda syfte – att återfå friheten. Under sina vistelser bakom lås och bom bombarderade han myndigheter och kungar med brev och högstämda poem som vädjade till deras medkänsla. Wivallius hade kanske uppträtt något oklokt men i ungdomlig obetänksamhet. Han var missförstådd, hans egentliga avsikter hade inte kommit fram, och så vidare. Hans advokatyr byggde lika mycket på utnötning som på logik- Wivallius var en mästare på att hitta rätta sortens argument – enklast var därför att släppa ut den jobbige unge mannen från gäldstugan eller fängelset.

Ett verk skiljer sig från hans övriga produktion – Klagovisa över denna torra och kalla vår – den mest kända av hans dikter, på samma melodi som Den signade dag. Den tycks ha sprungit ur ren skrivlust utan någon särskild avsikt annat än längtan efter naturupplevelser. Denna känsla återfinns i många av Wivallius övriga arbeten, dessutom komponerade han själv musiken. Latinprofessor Birger Bergh skriver i sin bok Lars Wivallius, skojare och skald att ” Wivallius Svenska visor tillhör pärlorna i vår lyrik, han fångar den svenska naturen med vaken blick och friskhet”.(Inom parentes är jag mycket förtjust i begreppet friskhet, mycket använt av litteraturkritikerna på 1800-talet).

Sunkigt område

Vivalla är i dag ett sunkigt bostadsområde i Örebros ytterkanter. Där bröderna Lars och Johannes Svensson växte upp ligger i dag ett stor köpcenter, på 1600-talet några bondgårdar. Pojkarna fick studera i Örebro provinsialskola: Luthers katekes, grekiska, logik, retorik, teologi men framför allt latin. Den som missade ett enda latinskt ord fick gå omkring med en bild på en åsna! De fattigare eleverna gick sockengång, det vill säga att de vandrade runt mellan gårdarna, sjöng och tiggde. Sångerna var mest psalmer , en genre som också skulle prägla en stor del av Lars Wivallius skrivande.

År 1624 kommer bröderna till Uppsala och universitetet. Det är nu de kallar sig Wivallius efter sin födelseort och tidens akademiska sed.

All undervisning sker på latin men Lars Wivallius kommer snart att tillägna sig flera språk – fast oklart i vilken grad. En av hans biografer, Erik Amby, ger inte mycket för Wivallius språkkunskaper, möjligen kunde han imponera på den obildade allmänheten, anser han. Av någon anledning lämnar Wivallius Uppsala efter bara ett år. Gamby hänvisar till Wivallius opålitliga, ”hållningslösa” karaktär. Kanske kände han bara leda vid studierna, äventyret lockade mera. På kontinenten rasade det 30-åriga kriget, på avstånd lätt att betrakta i ett romantiskt skimmer, särskilt för en ung man. Dit begav han sig.

Åtta dagar som soldat

I april 1625 återfinner vi vår äventyrare i Hamburg där han lät värva sig i den holländska hären. Hans soldatliv varade bara i åtta dagar, därefter blev både han och truppavdelningen entledigade utan att ha deltagit i några strider. Det är sannolikt nu han börjar kalla sig friherre Erik Gyllenstierna och upptäcker hur lätt han blir accepterad av de högre stånden. I Danzig rör han sig i kretsen kring Sigismund och blir bekant med svenska katoliker, farlig vänskap i det starka spänningsfält som religionskriget skapat. När svenska trupper i juni 1626 närmar sig staden flyr Wivallius enligt egen uppgift förklädd och på en gödselkärra. En parallell till den uppblåsta berättelsen om Gustav Vasas äventyr i Dalarna.

Han fortsätter sin resa till flera västeuropeiska länder och tar sig fram på sin charm och sin fina titel och med hjälp av lån som han aldrig ett ögonblick har tänkt betala tillbaka. Belagt i rättsprotokoll är bland annat en vistelse i Nürnberg där han i flera månader fick sitta i gäldtornet, angiven av förbittrade fordringsägare. Han tillfångatas sedan av Wallensteins trupper och därefter Tillys innan han slutligen lyckas ta sig till Danmark med ett falskt pass. Strax agerar han oemotståndlig sol-och vårare, gifter sig med den adliga fröken Gertrud Grip i Hässleholm och rymmer med henne och en del av svärfaderns förmögenhet.

Dömdes till döden

Ett tag satt han fängslad i Kristianstad, dömdes till döden och tvingas i flera dagar ligga fastkedjad i en så kallad fångkista framför kyrkan, utsatt för allmänhetens spott och spe. Han lyckades fly och därefter följer en katt- och råttalek med den svenska rättvisan som slutar med att han döms till ett flerårigt straff på fästningen Kajaneborg i centrala Finland. Här blommar Lars Wivallius skrivarglädje åter upp trots en usel arbetsmiljö med sovkoj, matplats och latrin i samma kalla, fuktiga fängelsehåla, dessutom trakasserad av fängelsekommendanten. I vanlig ordning pepprar han överheten med skrivelser och diktverk, i vilka han ömsom smickrar, ömsom vädjar i högstämda strofer. Det måste väl kungarikets herrar ändå förstå att det vore bättre att utnyttja Lars Wivallius begåvning i rikets tjänst än att låta honom ruttna bort i ett fängelse?

I mars 1642 lyckades han äntligen utverka nåd och det var i samband med frigivningen – oklart före eller efter – som han skrev sin mest berömda dikt om den torra och kalla våren. Här den första strofen:

En torr och kall vår gör sommaren kort
Och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe som rår, våren går bort
Och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma
Hos vädret torrt.
Nu kölden sommaren river.

Märkligt nog fick Lars Wivallius sedan anställning som auditör vid hovregementet i Stockholm. Han arbetade också som juridiskt ombud men tvingades själv använda sig av ombud under rättsförhandlingarna eftersom han med sitt provocerande uppträdande var en illa sedd gäst där. Wivallius flyttade tillbaka till sitt föräldrahem i Örebro där han gärna processade mot sina grannar kring obetydligheter, men behöll genom sitt juridiska arbete kontakten med Stockholm. Han ligger begravd på Katarina kyrkogård.

TORKEL IVARSSON

22 januari 2021

Läs mer om Lars Wivallius: Biografier: Birger Bergh. Skojare och skald. 2005
Lennart Jörälv. Lärkans sång är icke lång. 2005
Erik Gamby. Lars Wivallius självbiografi. 1957
Romaner: Lars Widding. Spefågeln. 1976
Gunnar Ohrlander. Katten spelar silverflöjt. 1985

Kajaneborgs fästning. Träsnitt ur W. Lagus Kajana illustrata. 1882.

Wivallius skiss till ett flygblad avsett att förklara Sveriges inblandning i det trettioåriga kriget.

Ansvarig utgivare:

Ulf Ivarsson

Medarbetare:

Torkel Ivarsson, Thomas Garoff, Åke W. Bergh

Webmaster:

Ylva Ivarsson

Teknisk support:

Petter Ivarsson

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com

Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.