Bokebackens
kultursida

Lästips

Balzac kastar sitt liv i smältdegeln

En amerikansk litteraturprofessor ansåg att det i en global litterär kanon – alltså en lista på de mest väsentliga romanerna – borde ingå 3000 titlar. Urvalet kan diskuteras i oändlighet, men hur som helst är det övermänskligt för de flesta att hinna med så många. Räddningen blir ofta ett par verk av de mest framträdande författarna i varje litterär epok. En utmärkt genväg kan också vara välskrivna biografier. När det till exempel gäller den omfattande utgivningen under den viktorianska eran är det en ren njutning att som orientering läsa Ruth Halldéns Radikaler & Viktorianer. Med denna som bas kan man träffsäkert välja ut de romaner det är värt att ägna sin utmätta tid åt.

Likadant är det med den oerhört produktive Honoré de Balzac. Innan man ger sig i kast med några av mästerverken i hans romancykel är det klokt att plugga på lite i Stefan Zweigs Balzac, romanen om en diktares liv. Detta är inte en biografi av standardtyp, utan framförallt en psykologiskt inträngande analys av en besatt människa.

Zweigs bok myllrar av briljanta, spirituella, krassa och komiska kommentarer om vartannat. Den röda tråden är arbetet. För parisarna tycktes Balzac vara en excentriker, lögnare, storskrävlare och gycklare. Anekdoterna om honom är oräkneliga. Men då glömmer man att han tillbringade sitt liv i ett slags fängelse, fjättrad vid sin uppgift. Balzac vill till varje pris framåt, uppåt och förverkliga sin grandiosa vision av en ”Comedie humaine”, Den mänskliga komedin, ett helhetsverk om människan och hennes djupaste drivkrafter – girigheten, fåfängan, hatet, avunden, lusten. Men också en realistisk belysning av samhällets missförhållanden. Det är en plan i klass med Goethes Faust.

Balzac var minst sagt manisk i sin strävan efter berömmelse, adelskap, rikedom och erotik. Han ville vara en del av den glittrande världen, umgås i de högsta kretsarna, gifta sig med en adelsdam, möblera sitt hem med antika möbler. Det mesta gick åt skogen. Zweig väjer inte för att skoningslöst skildra Balzacs misslyckade affärer, självbedrägerier och verklighetsflykt. I tio år måste han vistas i det litterära träsket, alltså sälja sig billigt. Inte ens hans biografer vill gärna berätta vad det vad han då skrev – ofta i andras namn.

Nätterna igenom raspar han bokstavligen för sitt liv med sin gåspenna. Fordringsägare, tryckare och advokater larmar utanför dörren och viftar med kontrakt och reverser. Han konsumerar enorma mängder kaffe, vilket anses ha bidragit till hans för tidiga död. Stora förskott har redan förbrukats, nu måste han äntligen lämna sina manus. Sättarna förtvivlar över Balzacs alla ändringar. Tio gånger eller mer får de placera nya typer i kasten.

Ur detta kaos stiger trots allt en storartad författare fram och Zweig visar steg för steg hur Balzac uppnådde sitt viktigaste mål: att bli en omtalad och hyllad publicist. Vi har att göra med en disciplinerad, konstnärlig intelligens, heter det.

Den unge Honoré hade ingen som helst lust att bli biträde på ett advokatkontor eller välja något annat borgerligt, tryggt yrke som föräldrarna hoppats på. Istället sugs han likt tusen andra unga med författardrömmar till Paris. Modern underhåller honom, men med avsikt så snålt att sonen nästan svälter och fryser ihjäl i sin dragiga vindskupa. Där skriver den 21-årige ynglingen med ”monoman energi” en tragedi, ett versdrama om Cromwell, som naturligtvis blev ett hopplöst fiasko. En av familjen i hast tillkallad fackman råder Balzac att välja någon annan bana.

I Förlorade illusioner – en av hans bästa romaner – skildrar Balzac sin egen dekadens och han låter huvudpersonen Lucien Rubempré känna en ”glödande blygsel” och stirra ”med en Lady Macbeths rysning på sina besudlade händer”. Just detta, att vara en plebej bland de förnäma, kom aldrig Balzac över. Han var direkt ful och kände inte så noga till etikettens regler. I de fina sällskapen reagerade man mot denne ”grova, flottiga, otäckt parfymerade grobian” men tänkte inte på med vilken enastående inlevelse han lärt känna småborgerligheten och hur väl han gestaltade dess galleri av avsigkomna typer, skurkar och hycklare i sina romaner.

Ett starkt stöd finner däremot Balzac i kaptensfrun Zulma Carraud. Hon blir förutom en ädel vän även hans konstnärliga samvete, som enligt Zweig betydde mer än den professionella kritiken. Det är Carraud som avråder Balzac från att kasta sig in i politiken med orden: Les Contes drolatique (på svenska Frispråkiga historier) är viktigare än en ministerportfölj. Hon hade alldeles rätt. Novellerna är lättsamma, dråpliga, frivola och ljuvliga. Zweig jämför dem med Balzacs bullriga skratt destillerat till champagne.

Något av samma roll spelar skräddaren Buisson, som gav Balzac krediter och lånade ut sitt hus när fordringsägarna blev för påträngande. Det är oklart om skräddaren fick tillbaka sina pengar. Dock belönades han med en bevingad rad i Comedie humaine: ”I en kostym som Buisson har sytt kan man spela en kunglig roll i vilken salong som helst.”

Balzacs förhållande till kvinnor var komplicerat. Han krävde utlopp för sin sexuella aptit och nådde sina framgångar med högstämda kärleksbrev, av vilka Zweig citerar några särskilt svulstiga stycken. Kvinnorna var smickrade av uppmärksamheten från en författare på modet, men det viktigaste objektet för hans ömma låga, fru Hanska, lyckades han inte erövra förrän alldeles i slutet av sitt liv. Hon var rik och av förnäm ställning. Den snobbige Balzac trodde naivt att han genom äktenskap med henne skulle lösa alla problem - ”Une femme et une fortune” – en hustru och en förmögenhet.

För oss sentida läsare är hon särskilt intressant då hon skrev en något friserad avslutning på Bönderna efter Balzacs död. Omkring verket, som började tryckas i La Presse, uppstod redan under Balzacs levnad en kontrovers då höga militärer ansåg att författaren dragit officersäran i smutsen. Det gällde en bagatell, men de anständiga var lättstötta. Då även redaktionen för tidningen oroade sig för vad folk skulle tycka om Balzacs försvar av ägandet och, faktiskt, angrepp mot folket och demokratin stoppades vidare publicering efter de första tre kapitlen. Istället infördes historier av Alexander Dumas, en författare som Balzac avskydde.

Mätt på livets strider, obekymrad om kritikerna och utan tvånget att behaga sin publik avslutar Balzac sitt författarskap med de två mästerverken Kusin Pons och Kusin Bette. De vinner i högsta grad Stefan Zweigs gillande: Här har Balzac nått fram till en realism, en sanning i känsla, en genomlysning av lidelserna, som sedan aldrig överträffats i den franska litteraturen.

Balzac betraktades av många samtida kritiker och konkurrenter som en narr men sanningen är att han är odödlig medan ingen minns bespottarna. Han sätter sig vid skrivbordet där han ”kastar sitt liv i smältdegeln, liksom alkemisten sitt guld”, skriver Zweig. Resultatet blev 74 fullödiga romaner.

ULF IVARSSON

18 december 2015

Lista över författare

Ansvarig utgivare: Ulf Ivarsson


Upphovsrätt

För allt material, text och bilder, som finns på Bokebackens kultursida gäller lagen om upphovsrätt. Det innebär att enstaka kopior får tas för privat bruk men ingen spridning är tillåten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.

Intressanta platser att besöka på internet:

Litteraturbanken gör svenska klassiker tillgängliga i digitala versioner

Projekt Runeberg ger tillgång till fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur.

Kontakt

bokebackenskultursida@gmail.com ulf.erik.ivarsson@telia.com

Sidan är optimerad för upplösningen 1600 x 900 i Firefox.